Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jes det enda enighetstecknet av
franska socialismen under 1880-talet. Ty
här hade nu den söndringens
anda börjat sitt verk, som var ett
arv ända från 40-talets olika
socialistiska sekter. I de flesta
fal] har denna splittring
under-hjälpts och skärpts av rent
personliga orsaker. De ledande männen ’ha
varit personligheter, utrustade med en
mycket bestämd vilja och utpräglade
åsikter, och de ha därför haft svårt
att rymmas under samma tak.
Temperamentets livlighet försvårar över
huvud samarbetet mellan politiska
meningsfränder i Frankrike. Så fort
differenser i principiella eller taktiska
frågor blivit akuta, har parollen
ljudit: ”Divor§ons — Låtom oss skiljas!
Ostraffatt har man självklart inte kunnat
hänge sig åt denna individualism, ty det
har betydligt nedsatt partiets
aktions-kraft. Men i ett demokratiskt land
som Frankrike riskeras dock därmed
mindre än t. ex. i Tyskland, där
socialdemokratins ogynnsamma stridsläge
kräver alla divergerande tendensers
tillbakasättande för majoritetens vilja.
Sådan disciplin har franska
socialismen alltid haft svårt för. Med viss’
rätt kan den dock säga
broderpartierna i andra länder: få se hur det går
för er, då ni hunnit så långt fram till
demokratins förverkligande som vi i
Frankrike!
Ur denna synpunkt är franska
socialismens historia väl så lärorik, om
än inte direkt uppbygglig. Dess
utveckling under 80-talet måste dock här
i korthet skildras för att det skall bli
klart i vilken mån denna splitets och
tvedräktens anda främjat
syndika-lismens uppkomst.
Sedan de moderata fackföreningarna
brutit isig ur det nya arbetarepartiet pä
kongressen i Havre 1880, antog detta
ett detaljerat socialistiskt program,
som utarbetats under direkt
medverkan av Karl Marx. För Jules Guesde
och Paul Lafargue blevo nu snart
Brousse och Malon misstänkta som
alltför stora opportunister, vilka ej
nog strängt fasthöllo vid klasskampens
princip. Men Brousse hade övertaget,
med resultat att Guesde och
marxisterna 1882 blevo utestängda ur det parti
de själva grundat. Så uppstod två
fraktioner, den ena, mer reformistisk
med det klingande namnet ” F é d
é-ration fran$aise des
tra-vailleurs socialis tes
révo-lutionnaires ”, under ledning
av Paul Brousse; och Guesdes strängt
marxistiska “Parti
ouvrierfran-g a i s“, arbetarepartiet. Det förra fick
snart allmänt namnet “p o s s i b 1 i
s-t e r“ *.
För de tvistande partierna gällde det
nu främst att söka samla
fackföreningar under sin ledning. Härutinnan
lyckades possibilisterna bäst. De
kunde därigenom förfoga över talrika
arbetareröster vid valen och vunno
särskilt vid kommunalvalen i Paris
många vackra segrar. Deras taktik
blir alltmer reformistisk. De arbetade
för sociala reformer, grundade kon-
* Detta var ett öknamn, som Guesde
i sin tidning ”Egalité” tillagt dem som
svar på en artikel av Brousse i hans
partis huvudorgan, ”Prolétaire”, där
det hette, att ”hans vänners politiska
arbete gick ut på att i små doser
genomföra sitt program, ty endast så
kunde man möjliggöra det” (le
rendre p o s s i b 1 e). Denna glosa har
nu uteslutande historisk betydelse.
Understundom förirrar den sig dock ända
hitupp, såsom när ’’Da gens
Nyheter” i sin recension av
”Barbarskogen” med omedveten humor påsätter
dess författare partietiketten
”possibi-list”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
