Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mens förste teoretiker, George
Sor el*:
”Människor, som bo i samma stad,
förenas ensamt därig’enom mecl de
fastaste band. Arbetarna i ett visst yrke
ha mindre beröringspunkter med sina
yrkeskolleger i övriga delar av landet,
än med arbetarna i samma yrken i
samma stad. Här skapa liknande
existensvillkor, familjerelationer,
vänskapsband «n levande enhet, därpå
arbets-börsernas verksamhet är baserad.”
Sorel söker här tydligen bryta en lans
för lokalistiska fackföreningar och
argumenterar mot nationella y
r-ik«sförbund med känsloskäl.. Det
hindrade emellertid inte, att
arbetsbör-serna mycket väl insågo behovet av en
nationell sammanslutning för egen del.
En sådan stiftades också på k o
n-gressen i St. Etienne år 1892
ii nder namn av ” F é d é r a t i o n des
Bourses du T r a v a i 1 de
Prance ”, vanligen förkortat till ”F.
B. T.”, och till denna anslöto sig
omedelbart arbetsbörserna i 12 städer.
En häftig kamp vidtog nu i syfte
att få ”Nationalfederationen” frigjord
från beroendet av Guesdisterna, vilka
beskylldes för att vara så bornerade,
att de ville reservera beteckningen
”klasskamp” uteslutande för den
politiska aktionen; fackföreningarna
hade blott att strida för bättre
arbetsvillkor. De revolutionära syndikaten
förklarade sig tvärtom strida för den
socialistiska framtidsstatens
tillkom-melse lika bra och mycket bättre än
någonsin de politiska partierna. Deras
aktion var visst inte blott lönestrider;
den var fastmer den enda sanna och
riktiga klasskampen.
Redan nu dyka föreställningar upp,
* I företalet till Fernand P e
1-1 o u t i e r s arbete : H i s t o i r e des
Bour s e s duTravai 1, varom mera
längre fram.
att endast syndikaten kunde bära upp
den verkliga
arbetaresocialis-me n; den parlamentariska socialismen
utdömdes som borgerlig. Arbetsbörnen
i Paris, under ledning av Fernand
Pelloutie r, vilken politiskt
s.jälv-deklarerat som ”kommunistisk
anarkist”, blev den förnämsta och
tongivande inom rörelsen. Man lyckades
snart få ”Nationalfederationen” med
på en plan att sammankalla alla
franska fackföreningar till en kongress i
Paris år 1893. Detta sågo naturligtvis
Guesdisterna med allt annat än blida
ögon. Ja, då under ministären Dupuys
reaktionära asra arbetsbörsen i Paris
stängdes under förevändning att de
anslutna syndikaten överträtt lagen av
år 1884 — i verkligheten hade
regeringen blivit nervöis genom styrkan av den
revolutionära agitation, som hade sin
härd i arbetsbörsen — då tackade Jules
Guesde regeringen ”för att till
fromma för arbetarerörelsens politiska
aktion ha avspärrat den återvändsgränd.
: vilken fackföreningarna hamnat
genom arbetsbörserna”.
Detta uttalande stärkte inte
parlamentarikernas prestige hos syndikaten.
Paris’ arbetare hade blivit ytterligt
förbittrade på regeringen, och omgiven
av dessa stämningar sammanträdde den
beramade stora
fackföreningskongressen i Paris. Skarpa resolutioner
anto-gos, som uppmanade till motstånd mot
statsmaktens övergrepp. F. B. T. sökte
smida medan järnet var varmt och
framlade ett förslag om att kongressen
skulle förnyas, i tanke att därmed få
hela fackföreningsrörelsen i sin ’hand.
Men Nationalfederationen var
försiktigare ; liksom den avböjt ett förslag
om att på stället proklamera
generalstrejken, vilket en del representanter
från F. B. T. ivrade för, så motsatte den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
