Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kände till vår arbetarerörelse, skulle
han av partipressens polemik mot
”syndikalismen” utan alla attribut
ovillkorligen få den föreställningen,
att socialdemokratin ’här i landet
bekämpade fackföreningarna som
sådana. Vid diskussioner med
ungsocialister gör man ‘också den erfarenheten,
att de antingen av -okunnighet eller
knepighet använda sig av denna
syndi-kalismens dubbla betydelse till att
kalla den socialdemokratiske
motståndaren ”en fiende till
fackföreningsrörelsen”, ty, upplyses auditoriet,
”syndikalismen är ’lika gammal som
fackföreningarna och uppkom d England
vid 1800-talets början”!
För att omöjliggöra sådana
manövrer borde vårt svenska species
”syn-dikalister” ha en beteckning därjämte,
oeh själva reklamera de sig då för
revolutionärer. Ingenstädes äro dock
de konventionella lögnerna vanligare
ä’n vid politiska partibeteckningar.
Dessa ”revolutionärer” komma lika
litet att göra någon revolution som det
s. k. ”Nationella framstegspartiet”
skulle vilja vara med på någon verkligt
bärande framstegsreform. Våra
svenska syndikalisters ”revolutionära” nit
riktar sig ju f. n. uteslutande på att
bryta ned arbetarerörelsens
organisationsformer. De borde i sanningens
intresse rätt och slätt kallas
reaktionära, därför att deras strävan går ut
på att tvinga de faekliga
organisationerna tillbaka till lokalismens och
de permanent tomma kassornas
primitiva stadium. I övrigt kan man
iakttaga att vederbörande börja hänga
”syndikalismen” på spiken; den tas
blott fram som .en helgdagsrock vid
mer högtidliga tillfällen.
Vardagsarbetet koncentreras på ”splittringen
inom arbetarrörelsen”, men resultaten
äro försvinnande små i förhållande till
ansträngningarna.
Överensstämmelsen mellan
ungsocia-llismen här hemma ’och den franska
”f ö r-syndikalismen ”, sådan som den
framträdde inom F. B. T., är i många
punkter slående. Samma utopiska
föreställningar om ’generalstrejkens kraft
att slå kull det kapitalistiska samhället,
samma antiparlamentarisfca och
anti-militaristiska stämningar, samma typi’
ska ana r k o-s o c i a ’1 i s m, som
tyskarna med ett så riktigt namn kallat
den handfull lokalister i Berlin, som
ännu lystra till dr Friedeberg.
F. B. T. hade sin tragikomiska sida
xiti sitt ’fullständiga beroende av
kom-miinalstyrefcernas subventioner. I de
byggnader, som myndigheterna
uppfört -odh upplåtit åt arbetsbörserna,
debatterades, som vi sågo, högt flygande
planer om att syndikaten skulle
övertaga produktionen och ersätta statens
”parasitära” organ; av de kontanta
medel, som kommunerna anslogo åt
ar-fa etsbörsema, delvis för deras funktion
som arbetsförmedlingsanstälter, men
huvudsakligen för röstfiskets skull,
utbildades agitatorer för dessa idéer.
Man måste medge att myndigheterna
voro ganska toleranta, och att F. B. T.,
då den å upprepade
kongressresolutioner utdömde den parlamentariska
demokratin som ett inbegrepp av
borgerlig korruption och förräderi mot
proletariatets sak, men i praktiken med
stort sinneslugn inhöstade frukterna
av just denna arbetareklassens
maktställning i allmänna rösträtte’ns
Frankrike, röjde en rätt långt driven — vi
kunna ju kalla det fördomsfrihet.
De styrande i kommunerna
uppskattade nog också riktigt allt det
revolutionära munvädret i arbetsbörserna då
de ej ansågo det hotande för sin
maktställning. Vi sågo i förra artikeln att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
