Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sen skulle sinia ut i Saharas ökensand.
Dessa tvenne sista ikongresser
ägnades åt lösningen av ärfoetsbörsernas
finansiella problem. Skandalen med
Btfb-vemtibnerna från ’det allmänna började
b’li för uppenTmr oeh besvärande. Men
alla lösningar strandade på de
anslutna syndikatens oövervinneliga
motvilja att höja kontingenterna eller
genom estra uttaxeringar av
medlemmarna söka få till stånd åtminstone en
ad-ministrationsfond för F. B. T.
Förtvivlande om möjligheten att feomma
ur eländet, skrev Yvetot i rapporten
till Nizzafcongressen, att de
arbetsbör-ser, som hade att göra med radikala
kommunalstyrelser, borde fordra så
stora understöd som möjligt för att
bistå de andra arhetsbörser, som inte
hade det så bra ställt; emellertid skulle
arbetsbörserna starta allehanda
kooperativa produktionsföreningar, varav
inkomsterna småningom skulle göra
subventionerna överflödi ga.
Kongressen nöjde sig med en
resolution i frågan, som i princip godkände
subventionerna som oundgängliga för
ögonblickets behov, och vars enda
positiva punkt var en platonisk
uppmaning till federationens styrelse att
föreslå praktiska utvägar att skaffa
arbetsbörserna en ekonomiskt oberoende
ställning, i överensstämmelse med den
revolutionära syndikalismens
grundsatser. Alltså en ”dagordning” av
ungefär samma parlamentariska typ som
deputeradekammariens om
inkomstskatten !
Gentemot Yvetots fantastiska
funderingar om produktionsföreningar
som ekonomisk ryggrad åt
arbetsbörserna, förklarade kongressen,
förståndigt nog, att fristående
produktionsföreningar, som inte voro uppbyggda
på k ooperativa
konsumtionsföreningar, enligt erfarenhetens vittnes-
börd, antingen gjorde bankrutt eller
inom kort urartade till kapitalistiska
företag.
Hur nn detta välmotiverade
uttalande (kunde stämma med F. B. T :s
trossats, att syndikaten omedelbart efter
den segerrika generalstrejken kunde
övertaga o ch 1 e da hela de n
s a m h ä lleliga p r o d u k t i o n e n,
det är en gåta. Dylika
inkonsekvenser bekymrade dock inte den
fördomsfria F. B. T.; den var, som hela den
revolutionära syndikalismen, stark i
negationen.
År 1902 blev kritiskt för F. B. T.
Oroad av den våldsamma
antimilitari-stiska agitation, som utgick från
arbetsbörserna, hade redan Waldeck
Rousseaus regering börjat gripa i med
hårdhandskarna mot dem. I ett
cirkulär till prefekterna ålades dessa att
noga övervaka arten av
kommunalsty-relSernas finansiella förbindelser med
larbetsböraerna, vilka också hädanefter
skulle’ redovisa för på vilket sätt
subventionerna användes. Härvid kommo
saker i dagen, som ledde till att
understöden på mänga håll indrogos eller
minskades. Blott de arbetsbörser,
som strängt höllo sig inom de gränser,
1884 års lag utstakat för
fackföreningsrörelsen, fingo vara ,i fred.
Häröver klagades bittert på
kongressen i Algier — antagligen den
första socialistkongreEB, som avhållits i
Afrika. Men F. B. T :s kraft var
bruten. Dess medlemmar insågo att den
som självständig organisation ej
mäktade att taga upp en kamp mot
statsmakten. Den franska
fackföreningsrörelsen hade i ”C o n f é d é r a t i o n d u
Travad!” fått sin naturliga
medelpunkt, och med denna rival var F. B.
T. ej längre i stånd att konkurrera.
Redan på kongressen -i Nizza hade många
röster förordat en sammanslutning. I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
