Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
dess mindre fordrade dessa hennes
avskedande. Striden slöt möd att firman
ersatte samtliga isina manliga arbetare
med kvinnliga, ntan att doek göra
någon lönereduktion.
Sätterskan gjorde sitt inträde i den
parisiska typografien på allvar först
1861, och de förhållanden under vilka
det skedde voro tyvärr sådana, att det
krig på liv och död, som -den manliga
fackföreningen sedan fört mot ”la
ty-pote”. åtminstone ur känsloisynpunkt,
om ock icke nr högst välbetänkt
tak-tiksynpunkt, varit ’förklarligt. Under
det att livsmedels- och framför allt
hyrespris varit i oavbruten stegring hade
i typografernas arbetsavtal så gott som
inga förbättringar införts på ett
tjugutal år. 1860 började därför en
mycket stark lönerörelse inom facket,
vilken lyckades samla över tre
fjärdedelar av arbetarna kring en petition om
en förhöjnig av ”10 centimer. per
tusen”. Arbetsgivarna hatla ut på tiden,
oron stiger... Då piiblicerar det
ärkebiskopliga tryckeriets chef, Le Clére,
en broschyr, vari det heter: ”Herrar
arbetare ha bara att akta sig och låta
bli att bråka. Om de inte äro nöjda,
iha vi ’blott att använda oss av kvinnlig
arbetskraft... ”
Orden följdes av handling och Le
Clére och en annan boktryckare intogo
i hast upplärda siättersfcor med en
lönereduktion av 30 proc. Fromma
stiftelser inrättade skolor för sättersfcor,
och man såg till och med prästerskapet
tjänstgöra som värvare åt Le Cléres
atelier. Arbetarna upptogo den
kastade handsken och beslöto att intagandet
av kvinnliga arbetare skulle vara
liktydigt med början till strejk. Arbetet
nedlades ock hos de firmor, som intogo
sätterskor. Förenings- och strejkrätt
voro ju ännu icke erkända; tvärtom
hängde den s. k. fcoalitionsparagrafen
över arbetarnas huvuden och en mängd
häktningar verkställdes, processer
följde, och efter en lång strid måste
arbetarnas delegerade till sina
kommitten-ter rikta den trista maningen: ”Vi
kunna intet mer göra för er. Antagen
arbetsgivarnas ultimatum!”
Kvinnorna stannade kvar, i ganska litet antal
visserligen; och detta ökades blott sakta.
Men nästa stora kris 1878 öppnade
dörrarna på vid gavel, och sedan dess
har antalet sätterskor till fram på
nittiotalet varit i ständig ökning, trots
arbetarnas motstånd. För närvarande
räkna vi för Paris 20 proc. sätterskor,
för hela landet 12. Och så gott som
undantagslöst arbetade dessa kvinnor
tiill 15å20 proc. lägre löner
och visade emlydnad för arbetsgivarna,
som stundom kunde taga hart när
groteska former. Så t. ex. kunde en
arbetsgivare. 1881 sänka daglönen med
en franc, utan att en enda protest
höjdes av de intresserade!
Kvinnorna veta ju, att vid minsta
uppstudsighet svaret blir: ’’Jaså, skola
vi behöva ’öka på lönen, ja då kunna
vi ju lika gärna ta sättare.” Vilket
arbetsgivarna säkert inte skulle göra.
Ty sätterskan har ännu en annan
förtjänst ur arbetsgivaresynpunikt —
liktydig med ett oförlåtligt tafctikfel från
fackföreningssynpunkt: Hon pre-
sterar det yttersta hon f ö
r-m å r. Under det La Fédération
du Livre (Bokarbetareförbundet)
som maximiiprestation per timme med
den nuvarande arbetstiden fastslagit
4,500 bokstäver för maskinsättare,
sätta sätterskorna 5, 6 ja 7 tusen
bokstäver per timme — siffrorna
mig givna av det manliga
Pa-risersyndikatets sekreterare
Ser-gent. Men med en dylik
produktion är sätt ären enligt
fackföreningens förmenande ar betso duglig
efter en 15 år!
*
* *
Man förstår att under dessa
förhållanden hos arbetaren i ledet, som sett
sin plats (till underpris tagas av
kvinnor, hatet mOt konkurrenten kunnat
flamma upp. Vad man har svårare att
förstå är att den kortsynta taktiken
att blott söka mota, ej organisera och
väefca solidariteten hos kvinnorna
kunnat så länge med förkärlek drivas av
typografernas fackliga ledare, som ju
bort ha en något vidare och mot
framtiden gående blick. Det är sannt, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
