Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte lämnat den någon tid till
eftertanke i dessa fråg’or. Men å andra
sidan går det inte att dra alltför långa
växlar på de svenska arbetarnas
tålamod. Vidliålla arbetsgivarna sina
nuvarande lockoutmetoder, måste man
befara att arbetarna till sist svara med
en liknande våldstaktik.
Malmöbom-ben talar härutinnan ett tillräckligt
tydligt ocli varnande språk.
Det är emellertid inte av dessa skäl
som sabotaget vunnit insteg i den
franska arbetarrörelsen. I få länder
liar faktiskt arbetarklassen haft så
stor frihet som i Frankrike. Hur
blundade inte myndigheterna i det
längsta för arbetsbörserna,s sätt att
använda de kommunala
subventionerna ! Inte heller ha arbetsgivarna varit
så fruktansvärda motståndare att de
bragt arbetarna till förtvivlan.
Strömmar av blod ha visserligen flutit vid
strejker i Frankrike, mer än i någon
annan västeuropeisk stat. Men det är
falskt att häri se ett bevis för
reaktionens styrka. Det myckna blodet
är blott en gradmätare på det franska
temperamentets eldfängdhet och
nervositet.
Antalet undantagslagar mot
arbetarklassen är då en bättre
indikator för reaktionens politiska styrka i
ett land. Under de sista decennierna
ha de maktägande i England,
Tyskland och Sverge lyckats eller försökt
genomföra tillsammans ett halvt
dussin sådana. I Frankrike har man
under samma tid inte sett ett enda
attentat mot arbetarerörelsens
landvinningar. Politiska domar dikteras ju ofta
i Frankrike över särskilt
antimilitaris-mens ivrigaste agitatorer, domar, som
på papperet te sig drakoniskå nog.
Men — som Bebel dräpte Hervé i
Stuttgart -—• amnestier mot
politiska ”brottslingar” höra å andra si-
dan till ordningen för dagen i den
toleranta franska republiken. Sådan
misskund visa de tyska maktägande
•—• ocli inte heller de svenska — aldrig
en socialdemokrat.
Då den revolutionära syndikalismen
understundom förordar sabotage, sker
det i regel inte som protest mot
övermodiga arbetsgivares hårdhänta
framfart, utan för att komplettera den
alltid bristfälligt finansierade fackliga
aktionen. Då understödsmedlen börja
tryta, skall sabotaget tillgripas för att
göra ett snabbt och segerrikt slut på
striden ; sabotaget blir alltså ett s u
r-r o g a t för välfyllda kassor.
I franska syndikalismens praxis liar
även alltemellanåt sabotaget
förekommit. Nu senast vid poststrejken var
man framme och avskar
telegraftrådar. Det är emellertid misstag om
man tror att sabotaget hör till den
revolutionära syndikalismens teoretiska
hörnstenar. Så här uttalar sig‘ Hubert
Lagardelle: #
”Man måste här säga att sabotaget
i den form som det anbefalldes pa
denna kongTess (Toulouse 189T) —
förstörande av
produktionsmekanismen eller produkterna — på ett
egenartat sätt syrnes strida mot
syndikalismens väsentliga grundsatser. En
god organisation av verkstaden,
uppbyggd på producenternas frivilliga
medverkan och utvecklandet av deras
tekniska färdigheter — och detta
eftersträvar just syndikalismen —-
medför uppskattning av produkterna och
maskinerna: de förra värderas som
arbetets frukter, de senare som de
bästa hjälpmedlen att åstadkomma
dessa. Män måste snarare betrakta
sabotaget som ett förtvivlans
stridsmedel, vilket icke passar ihop med det
system av i och för sig oumbärligt
verkstadsarbete, som syndikalismen
* I en artikel om den revolutionära
syndikalismen i ”Arcliiv fur Sozialwissenscliaft
und Sozialpolitik ’ ’. XXVI Band. 1 Heft.
sid. 119.
Tiden n:r 5, 1909
2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
