Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke var den formella episoden, som
föranlett deras beslut, ilen de kände
sig icke ha i tillräcklig grad partiets
stöd gent emot ”den ansvarslösa
rörelse, som vuxit upp inom partiet, dess
uttryckssätt och metoder”. Som
partiets funktionärer funno det de
svårare att fritt taga upp kampen mot
denna strömning, men som enskilda
partimedlemmar ville de göra det. Eller
som Keir Hardie uttryckte det på
kongressen: ”Vi lämna icke partiet eller
rörelsen, men vi äro beslutna att klart
ställa frågan huruvida I. L. P. ämnar
fortsätta att verka för
konsolidering av hela
arbetarerörelsen eller om vi skola avvika från
denna sunda väg och i stället söka efter
en oklar chimär, som kallas
”socialistisk enighet” och som personer tala
om, vilka icke förstå socialismen och
äro främmande för enighetens anda.”
En främmande läsare av dessa
kongressförhandlingar frapperas av den
goda ton, som under all bestämdhet i
hållningen bevaras; den engelska
arbetarerörelsen tycks ännu ej vara
lyek-liggjord med någon kampanj för
systematisk råhet. Minoritetens talare
ge allt erkännande åt det arbete som
gjorts, och Keir Hardie yttrade för sin
del att ”felet med Grayson är att-fram
gången kommit litet för fort för
honom ocli att han är omgiven av dåliga
rådgivare” — en personligt mild dom
alltså. Hur man i partiets ledande
kretsar eljes ser på oros-elementen,
sakligt skarpt, men personligt
förklarande, framgår typiskt av några rader
i ”Socialist Eeview”, partiets
månadsskrift. Detta Tidens
engelska broderorgan skriver bl. a.;
... ”Den plötsliga och enorma
tillväxten av partiets medlemsantal, ofta
genom propagandamöten, gåvo partiet
en uppgift, som det näppeligen förmått
lösa. Mötena blevo en smula
bullersamma för de äldre medlemmarna,
vilka funno de dittills relativt stilla
vattnen upprörda. Resolutioner antogos
om allehanda ting, ty man kände
verksamhetslust, och antagandet av
resolutioner har alltid befunnits vara det
lättaste sättet att avverka övarflödig
energi. Kritiken upphörde att vara
till gagn, därför att den var så i
ögonen fallande okunnig oeh utmanande.
Partiarbetet lämnades på många håll
helt åt yngre oeh mera agressiva
medlemmar. Och så fick man se högt
respektabla bokhållare och affärsmän
förfäkta den meningen att scener i
underhuset vore det bästa sättet att
övertyga landet om att socialismen var det
riktiga och att tvinga det att
syssla med arbetslösheten. Strängt,
ärligt arbete av positiv art, som utlöste
sig i åtgärder som
ålderdomspensioneringen eller de skottska
undervisningslagarna — en av de märkligaste
triumfer för socialismen i våra clagar —
räknades icke, men därför att
arbetarpartiet icke trotsade talmannen och
bröt arbetsordningen fick det höra, att
det äntligen måste göra något för att
rättfärdiga sin existens...
Att klandra sådana utbrott är
detsamma som att klandra jorden, för att
det finns vulkaner. Men om jorden
inte förmår kontrollera sina vulkaner,
så springer den i stycken en vacker
dag. Detta är just demokratins
problem — och alldeles särskilt
socialdemokratins. Socialismens evangelium
träffar många människors sinnen med
en överväldigande kraft. En ny
himmel och en ny jord synes vara inom
räckhåll. Alla de stormar, som
upprörde den första kristna världen och
varav spåren skönjas i
Apostlagärningarna ocli de apostoliska breven, gå
igen i den socialistiska rörelsen. En
av de nyvalda
parlamentsmedlemmarna sade härom 1906: ’ De komma att
känna en fruktansvärd missräkning
över vad gott vi lyckas uträtta.” Men
vi upprepa dock: intet klander må
riktas mot att en sådan anda framträ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
