Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
finnas).[1] Biskopen har två röster och
utslagsröst; följer honom domprosten
och lektorn i kristendom har han
därför röstövervikt i alla domkapitel utom
fyra. — Även
folkskollärarseminarierna lyda under domkapitlen, som
tillsätta lärare, till regeringen avge
förslag om rektorsutnämning samt utse
inspektor (nästan alltid en teolog).
Rektor bör enligt regeln
undervisa i kristendom. Också är den
teologiska andan på seminarierna
särdeles stark. — Slutligen
tillsättas folkskoleinspektörerna av
regeringen på biskoparnas förslag,
vilket hittills oftast blivit gällande;
ett stort antal av dem är också präster,
och av de återstående mången minst
lika god som en präst. Endast i 21
större städer äro
folkskoleinspektörerna förordnade av vederbörande
skolstyrelse.
I samband härmed står att
religionsundervisningen skall ha en
konfessionell karaktär, d. v. s. att barnen
skola lära sig en viss kyrkas lära, hos
oss alltså den lutherska, som den enda
sanna. Även i detta fall äro
läroverken friare ställda än folkskolan,
eftersom läroplanen i de förra är mer
historisk och mindre dogmatisk än i den
senare.
Dessutom är idet stadgat, att
alla lärare i kristendom från
universitetsprofessorerna till folkskollärarna
skola tillhöra den evangeliskt
lutherska läran. Visserligen är det riktigt,
som d:r S. A. Pries påpekar, i
”Läronorm och Lärofrihet vid
religionsundervisningen i den svenska
evangeliskt-lutherska kyrkan”[2], att detta
egentligen ej innehar annat, än att
läraren formellt tillhör statskyrkan.
Men att en nog så ingående prövning
av hans personliga tro faktiskt ej är
utesluten, det har t. o. m. en och
annan universitetslärare fått erfara.
Härtill kommer att de flesta teologie
professorer samt några lektorer ha
prebenden (d. v. s. med tjänsten förenade
kyrkoherdebefattningar), alltså måste
vara prästvigda. Folkskollärarne äro
naturligtvis vida strängare bundna.
För inträde på seminarium fordras att
ha ”begått Herrans nattvard” och för
att bli folkskole- eller seminarielärare
att vara ”känd för gudsfruktan”.
Vad slutligen angår skatten till
kyrkan, så utgår den, som bekant är,
från samhällets alla medlemmar, vare
sig de tillhöra kyrkan eller ej, vare
sig de vilja understödja den eller icke.
Dock ha nyligen de främmande
trosbekännare, som tillhöra ett av svenska
staten såsom kristet erkänt
trossamfund, blivit befriade från halva
skatten, detta under uttryckligt
framhållande från statskyrkligt håll, att de
endast som religiösa kunna tillerkännas
denna förmån, alltså få ej fritänkarna
åberopa den som prejudikat.
Skatten till kyrkan utgår efter
ålderdomliga och orättvisa grunder — den
uttages främst genom tionde på
jordbruket, därnäst genom personliga
avgifter — dock torde häri snart
ändring införas. Däremot blir det
knappast lätt att genomdriva tillräcklig
indragning av de många överflödiga
pastorat, som nu starkt föröka
skattetungan.
Kyrkans makt att påtvinga
motvilliga sina religiösa handlingar torde ej
vinna försvar av någon, som förtjänar
namnet frisinnad. Kravet på skolans
frigörande från kyrkan omfattas
självklart enhälligt av alla
socialdemokrater och till en viss grad kunna de
häri räkna på hjälp såväl från
liberalerna som från de frisinnade
teologerna. Dock blott till en viss grad.
Såväl högerliberalerna som många
— att icke säga de flesta —
nyteologerna äro minst sagt opålitliga, när vare
sig den konfessionella
religionsundervisningen eller den prästerliga
skolstyrelsen hotas. T. o. m. d:r S. A.
Fries, som dock med en i hans
läger sällsynt framsynthet krävt
en rent historisk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
