Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förfäran insatte ”förståndet” och
”samvetet”. Det finns inom
kyrkan två uppfattningar om
prästernas förpliktelse till bibel ocli
kyrkolära. Enligt den ena gäller
förpliktelsen blott läran ii dess ’helhet
eller dess huvudpunkter, enligt den
andra var särskild punkt. Skall den
senare riktningen kunna betvinga den
iförra, ’behöver den uppenbart
juridiska maktmedel.
Ett sådant finns också i den helt
unga lag om straff för ämbetsbrott av
präst, som prof. Wicksell i Tidens
marshäfte på ett förträffligt sätt
karaktäriserat. Han framhåller, att
lagen ogärna tillämpas, men detta därför
att ”man, måhända å ömse sidor, men
säkert å den mer eller mindre
frisinnade, drar sig för att låta det komma
till en verklig kraftmätning”. Nu har
man ’dock just från ’den frisinnade
sidan vågat försöket, i den bekanta
Hannerzska saken, oeh försöket
har slutat lyckligt — konsistoriet
vågade ej fälla den dom, vartill dess
majoritet tydligen var mest benägen. I
alla händelser bör naturligtvis lagen
0111 ämbetsbrott avskaffas.
Man får komma ihåg, att om
kyrkans organisation ger en konservativ
majoritet vissa vapen i händerna mot
friare riktningar, så lam den ock
ge en demokratisk majoritet i staten
makt att ingripa mot konservativa
övergrepp. Visserligen kan
demokratin omöjligen använda denna makt till
att inskränka högerns yttrandefrihet.
Det är icke mycket smickrande för en
tankefrihetens självvalde målsman
som d :r Anton Nyström, att han vill
för to ju’da förkunnelsen av vissa,
låt vara ’vidskepliga, dogmer. Skall
detta vara iden yttrandefrihet, den
fördragsamhet, ’den upplysningens
självtillit, som är målet iför kampen
mot kyrkan, då kan ikampen
avblåsas när som helst. Det är
verkligen rätt likgiltigt, om det är en
kristen eller en positivistisk
rättrogenhet — namnet u t v e c k 1 i n g s 1 ä r a
eller naturvetenskaplig åskådning
förtjänar den icke — som förtrycker den
motsatta. Lyckligtvis torde d:r Ny-
ström vinna föga gehör för detta sitt
krav inom ’vårt parti, hur många
resolutioner han än må diktera vid
A-sals-debatterna.
Nej, den verkliga Iförmån, som
kontrollen över kyrkan erbjuder en
demokratisk stat, det är natten att tillse,
•att prästen ej missbrukar sin
ämbets-ställning till parti- eller personliga
syften, att han t. ’ex. ej driver
valpoli-tisk agitation eller smädar misshagliga
personer från predikstolen.
Kontrollen skall naturligtvis i lika mån gälla
alla partier och riktningar, men
åtminstone hittills tycks det tämligen
uteslutande ha varit högermän, söm
begått dylika fel. Att kontrollen ej är
alldeles värdelös, det synes redan nu,
ehuru den nuvarande statsmakten
sannerligen ej kan kalas demokratisk.
En och annan justitieombudsmannens
varning till schartauanska präster har
dock visat dessa, att det finns en gräns
även för ”rätte lärares” godtycke.
Den kanske största fördelen, som
statskyrkans organisation medför, är
dock, att prästen måste vara a k
ådern i s k t hilda d. Han måste ha
genomgått högre läroverk och vistats
flera år vid statsuniversitet. Han
måste där komma i beröring med
verklig vetenskap; universitetsvistelsens
betydelse framgår klart av den
misstro, ctfta skärpt till rent hat, varmed
de teologiska fakulteterna betraktas i
gammalkyrkliga och rättroget
”frireligiösa” kretsar. Detta trots den
iver, varmed kyrkan sökt utestänga
den friare riktningens män, och trots
den svaga och vacklande hållning
majoriteten av de världsliga
universitets-professorerna intagit gentemot dessa
strävanden — kollegialiteten har varit
starkare än hänsynen till vetenskapens
frihet. I förbigående sagt, ha även
flertalet lektorer i domkapitlen
förvånande svagt hävdat en verklig
lekrnan-nasyn gentemot ’biskoparna.
Men trots allt, det vetenskapliga
studium, vartill statskyrkan tvingar
prästerna, k a n ej vara helt förgäves.
Bäst synes detta på ’den stora del, som
protestantiska teologer ocli präster
tagit i den nutida ibibel- och religions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
