Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att en smula förstå den goda rätten
hos arbetarna; att genom onödiga
utmaningar jaga dem från början över
i fiendelägret skulle vara att
motverka storstrejkens eget syfte på denna
punkt. De allmänt humana hänsyn,
som proletariatet, i skarp mötsats till
”ordningens” hjältar, alltid visat i
sin krigföring, pekade i samma
riktning: denna storstrejk bör läggas så
skonsamt mot de ieke stridande,
som på något sätt är förenligt med
dess allmänna appell till hela
arbetarklassens solidaritet. Och den bör
sätta själv den strängaste ordning
som värn mot ”ordningsmaktens” allt
för möjliga övergrepp.
Man finner alla dessa tankar, mer
eller mindre klart utformade, redan i
den första storstrejksproklamationen.
Fordran på ordning är klar och
bestämd: ”inga övergrepp få förekom-
ma”; arbetsinställelsen skall verka
mäktigast med sin egen ”inneboende
kraft”. Masstrejkens humana och
skonsamma läggning har tagit uttryck
i de allbekanta ”undantagen”:
arbetet fortgår för sjukvård, för djurens
vård, vid städernas vatten-,
belysnings-och renhållningsverk. Att samhällets
alla lager måste få känning av striden
är utan vidare klart av dess
omfattning; men energiskt understrykes den
allmänna arbetsinställelsen som ”den
skarpa motåtgärden, mot
arbetsgivarnas lockoutraseri”.
Denna på sådant vis bestämda och
begränsade storstrejk, med dess klart
fackliga utgångspunkt och fackliga
mål, är självklart något annat och
mer än blott en facklig strejk av enorm
omfattning. Men den är heller icke en
politisk storstrejk av det slag den
senare tidens sociala krigshistoria lärt
oss känna. Än mindre har den något
att skaffa med den syndikalistiska
generalstrejk, som man på sina håll
drömmer skulle kunna lätt och ledigt
kasta över ända själva det
kapitalistiska samhällets grundvalar. Från
denna sista skiljer den sig absolut både i
syfte och medel; den har icke till mål
någon ny samhällsordning, och den
vädjar icke i minsta mån till våldet,
utan böjer sig för sin fullständigt
lagliga strävan skrupulöst under
befintliga lagar och myndigheter. Den
politiska storstrejken avser i motsats till
anarkismens generalstrejk ett
påtagligt och klart mål (t. ex. en stor reform
som rösträtten eller avslag på en
undantagslag). Vad dess medel angår
kan den vara absolut laglydig — vi
visade det i Sverge 1902. Men enär
den syftar att påverka statsmakten att
något göra eller underlåta, blir dess
direkta aktion alltid av fienden
framställd som ett angrepp mot samhällets
normala gång, och man måste därför
fullt instämma med Jaurés då han så
starkt stryker under, att målet för en
politisk storstrejk måste vara erkänt
som befogat av en väsentlig del av den
allmänna meningen för att en sådan
påtryckning från det organiserade
proletariatet skall ha utsikt att lyckas.
Den svenska storstrejken av 1909
faller alltså icke under någon av de
kategorier man hittills kunnat
uppställa. Det är en n y t y p av
storstrejker som vi nyss bevittnat. Till sitt
ursprung och syfte en rent facklig kamp
oeh med sin ekonomiska tyngdpunkt
alltjämt på det fackliga fältet vidgas
den i sin början till att uppvisa drag,
som så starkt påminna om en politisk
storstrejks föihållanden, att dessa för
många skymma bort själva den
fackliga huvudsaken. Men ju längre striden
varar framträder den fackliga prägeln
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
