Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att ej stöta ocli oroa egna klassbröder,
försiktigt akta sig att för hårt
skamfila samhället som rättsinstitut?
De kunde göra det desto lättare som de
i så hög grad format rätt och lag till
Sverges rikes lag — betänk bara hur
Åkarpslagen fått göra tjänst under och
efter striden! Den fullständiga
ordning som upprätthölls och den omsorg
som ”undantagen” visat 0111 vad som
med något fog kan kallas för ett
samhälles livsfunktioner vittna för
övrigt högt om att storstrejken å sin sida
också i det fallet intet har att frukta
av o v ä 1 d i g dom.
En smula verklig känsla för rätt och
billighet, ett ögonblicks eftertanke
utanför klassfördomarnas nötta väg,
mer behövs inte för att slå ned i grund
det hycklande talet från
kapitalmaktens tjänare att masslockouten,
laglydig och korrekt, har sin givna plats
på Vår Iierres högra sida, medan
storstrejkens svarta vidunder måste
dömas till evinnerlig eld. Och ändå var
det med det talet som den borgerliga
pressen, lika gott om höger eller
”liberal” — med några få hedrande
undantag —■ redan innan storstrejken
begynt gjorde allt för att snedvrida
bilden, hindra sin läsekrets att se den
verkliga ställningen och i stället
hetsade dess klassinstinkter med
fältropet: arbetarnas storstrejk är ett
angrepp mot samhället!
Storstrejkens första skede:
uppmarschen.
Det skall slås fast att denna
upp-hetsningskampanj mot arbetai’klassen
var i full gång redan innan
storstrejken börjat, innan något
avtalsbrott ägt rum och när över huvud
ingen ämra visste hur stor omfattning
eller vilka former arbetarklassens
försvarskamp skulle få. Man skrämde
alla borgerliga element med att de
måste slåss för livet, för själva sin
ställning i samhället. En tidning t.
ex. som ”Syclsv. Dagbl.” skrev att
arbetareledningens mening var att
ställa industrins idkare utan allt
inflytande, att ålägga dem att betala 50 öre
i timlön i en affär, som blott medgav
40, samt att göra storstrejken till ”en
stående institution” för att
upprätthålla detta arbetarnas tyranni.
I denna klasskamp-hets på
borgar-sidan drunknade eller tystades snart
de flesta stämmor, som i början talade
för en viss paritet i bedömandet av
massloekout och masstrejk, tills de i
några arbetargruppers avtalsbrott
fingo plankan utlagd åt sig att bärga
sig över helt på ”samhällets” sida och
genom att sedan ropa högre än någon
annan om dessa ”rättskränkningar”
förvärvade en extra liedersgrad inom
det borgerliga pressblocket. Ytterligt
få visade sig kunna i denna jättekamp
hålla blicken stadigt fäst vid h u v u
d-saken, som hela striden gällde, och
stoclo därför med sina sympatier fasta
på arbetarnas sida.
Under tiden beslöto emellertid
arbetarna hela landet runt, oberörda av
fiendelarmet, överallt att gå med i
massa i den väldiga kraftmätningen.
Järnvägsmän och typografer ställde
sig ju, med uttalad sympati,
avvaktande. Mot de förra hade greve
Ha-milton slungat sina hotelser om
oblid-keliga massavskedanden och
lönere-duktioner, och det var blott allt för
tydligt att den nuvarande
riksdags-majoriteten troget skulle ha givit
honom sitt stöd på den vägen — och hos
oss skulle ingen Millerand ha avlöst
brutalitetens regim för att, som nu
sker i Frankrike mot de avsatta
postmännen, grupp efter grupp återkalla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
