Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lian inte tacka till att få köra eller
eljes förtjäna på oss?, det är mången
stockholmsk borgersmans hela
ställning till arbetarkraven. Yad ha v i med
slagsmålet på arbetsmarknaden att
göra?, skrev t. o. m. ”Söndags-Nisse”.
Att de 80,000 utkastade och alla de
andra, som skulle ha följt efter 0111
lockouten fått programenligt utvecklas,
kunna ha några befogade krav på att
övriga samhällsmedlemmar rent av
måtte för en liten tid avstå från någon
vand bekvämlighet, om de utkastade
ej se sig i stånd att på annat sätt värja
sin lilla brödbit mot att för hårt
förminskas, det har aldrig fallit dem in.
”Sambandet” mellan
medborgarna i samma land är bara en fras för
bolagsmiddagarna, och i den press de
läsa upplysas de om att ”solidaritet”
är något som arbetare ha för sig för
att kunna vända upp ocli ned på
samhället och som framför allt inte får
drivas ”för långt”.
Och ändå var den kompakta
borgerliga vreden ännu icke vid höjdpunkten.
Den kom först i och med
typografstrejken.
Genast från början hade inom
typografkåren missnöje försports med den
avvaktande hållningen, och påtryck,
ningarna på styrelsen stegrades så
hastigt att denna, för att förebygga att
en del grupper gingo ut på egen hand,
redan den 7 aug. fann sig böra
anbefalla deltagande i strejken från 10 aug.
Motiveringen var, icke blott i orden,
utan i avsikten, att man hoppades
kunna genom detta ingripande förkorta
striden, till gagn för både de
kämpande arbetarna och för hela samhället.
& #
&
Med typografstrejkens iscensättande
och det samtidigt skeende ingripandet
från myndigheterna för att på vad sätt
det än månde ske åter få ”hjulen att
rulla” på Stockholms gator är
storstrejkens första skede avslutat.
”Storstrejkens gatufrid”, stillheten mitt i
folkmyllret, helgdagsstämningen fast
polisen fanns överallt och militären
låg i beredskap, hade givit denna tid
sin prägel. Uppmarschen var gjord
med en sammanhållning och en bravur,
som kommo den utländska pressens
representanter att med den mest
oförställda beundran se på den svenska
arbetarklassen. Men de förstodo ju ej
bättre; vår egen överklass hade sin
egen mening oeh skulle snart visa den
ännu tydligare.
Men varje bild av denna
storstrejkens första, ljusaste tid blir
missvisande som ej bland de främsta faktorerna
till dess vackra eftermäle ger en
hedersplats åt
rusdrycksförbu-d e t. Arbetarna hade själva begärt
det; absolutister och icke
absolutister stodo fullkomligt eniga om att i den
allvarliga kamp som förestod fick icke
det minsta missbruk av starka varor
riskeras, till skada och skam för den
stora sak det gällde. Varje stor ideell
folkrörelse kommer de s. k. ”normala”
förbrytelsernas antal att sjunka. Man
har därför full rätt att skriva de i
storstrejken deltagande massornas
hela hållning, det tydliga
framträdandet av allas bästa sidor, väsentligt på
själva storstrejkens konto, ty en kamp
där envar frivilligt offrar för
solidariteten, den adlar de kämpande utan att
de märka det. Men här tillkom att
Sverges arbetarklass, i känsla av hur
absolut nödvändigt det var att alla
kunde möta upp i striden med
självbehärskning och klart omdöme,
resolut drog konsekvensen och stängde av
den väg, där tillfällig förslappning av
Tiden n:r 8, 1909
4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
