Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
g er in g”. Och i samma veva liade
sent omsider Frisinnade
landsförenin-gens medlingsförslag sett dagen; det
inlämnades — jämte ett från
Fredsföreningens centralstyrelse — den 28 aug.
Svagheterna i denna skrivelses
motivering äro redan berörda i hr
Lindhagens uppsats i ”Tidens” förra
häfte. Synen på avtalsbrotten är utan
förstående för det krigstillstånd,
varom man själv talar, ocli domen över
dem visst icke ”enhällig”, ty
klassklyvningen i vårt samhälle gör
omdömen stundom ganska motsatta även i
rättsfrågor. Vill liberalismen
protestera mot ett ensidigt klassvälde över
samhället, borde den, tycker man, ej
ha tegat 0111 masslockoutens män, när
den fann sig böra moralisera arbetarna
för deras motåtgärder. Men trots
dessa felgrepp hävdade dock denna
petition klart och bestämt en regerings
plikt att göra allt för att jättestridens
svåra följder ”åtminstone icke genom
dess fortsättande måtte ökas till en
fullständig landsolycka”, och dess
förslag till lösning: skiljedom eller
förlikningskommission eller
kombination av båda, skulle utan allt tvivel
kunnat leda till målet — om god vilja
funnits att tjäna samhället
framför industribaronerna.
Nu blev emellertid svaret redan den
30 aug. ett utbrott från civilministern
av vred häpnad över dristigheten hos
dessa, som trots avslaget nyss på all
medling djärfts komma med nya
framställningar. Till statsrådsprotokollet
gav greve Hamilton sitt rättfärdiga
hjärta ohäjdat luft. Där saknades i
hans litania ingen av de slitna och
tomma flosklerna 0111 hur storstrejken
vänt sin ”udd mot samhället” och
hotat dess ”lif sfunktion er” (!), 0111 hur
arbetarna kantänka angripit ”tro och
heder”, på vilka privatkapitalismens
och affärsmoralens samhällsordning
lärer vara fotad — Henrik Ibsens
Rel-ling hade ett fult ord 0111 slika
skön-målningar. Följaktligen, slöt
åklagaren, kan staten omöjligen ”göra
eller främja några som hälst
eftergifter”. Han bara glömde i
hastigheten att från arbetarsidan
ingen begärt att några som hälst
”eftergifter ’’ skulle göras av staten, på
det goda skäl att striden gällde icke
staten, utan
lockoutföreningen. Men varför staten icke kunde
främja en eftergift från denna,
ifall sådan befanns i och för sig
rimlig och kunna tjäna allmänt val,
varför den ej kunde så göra även om
någon detalj av storstrejken från
regeringens synpunkt funnits
klandervärd — det var från början och förblir
alltjämt logiskt ofattbart. Däremot
är det högst begripligt, när man drar
sig till minnes att både den patetiske
moralpredikanten i hr Lindmans
konselj och åtskilliga av hans kolleger
själva stå med båda benen inom den
krets av bolagsintressenter, som
öppnat striden och helt naturligt önskat
leda den till så grundlig seger för
sina intressen som möjligt.
I arbetarlägret kände och förstod
man hela brutaliteten i detta nya nej
till varje medling — hur förträffligt
passade det inte i stycket att samma
cl a g vår präktige norske partivän
Puntervold häktades och fördes
över gränsen för misshagligt skrivsätt
i norska Soc.-D.! Men den protest man
väl kunnat vänta från dem, vilkas
framställning med så många vreda ord
kastades i papperskorgen, uteblev
fullständigt. Långt ifrån att ge signal till
borgerlig kamp på allvar mot denna
klara och fastnaglade lockoutens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
