Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
regering, nöjde sig den liberala
pressen med matta beklaganden.
Arbetarna stodo åter ensamma, och den
som i socialt fredssyfte sökte
regeringen, träffade bara
Arbetsgivareföreningens argsinta agenter.
Och nu begynte omsider bland de
strejkande massorna krafterna här och
var att svikta. Återgången till den 2
sept. var ännu ringa — den officiella
siffran var 240,000 strejkande — men
även den största uthållighet har en
gräns, och rapporterna vittnade om att
nästa vecka måste bli på ganska
många liåll ödesdiger för strejken, därest
icke betydande understöd nu kunde
lämnas. Och därtill fanns ingen
möjlighet. Insamlingen, avsedd från
början främst för stridens offer, hade
måst, när kampen blev så över all
förväntan långvarig, undan för undan
delas ut åt de stridande för att stödja,
där nöden eljes skulle ha sprängt.
Trots den samvetsgrannaste
försiktighet blevo inför dessa krav de
väldiga summor som inflöto
otillräckliga — det var ju med
hustrur och barn framemot
en miljon som väl behöft hjälp,
fast så många i heroiskt offermod
av-stodo för att svårare ställda kamrater
måtte kunna få — oeh enligt sakens
natur Aräste dessa krav allt mera. De
lokala resurserna voro nästan överallt
uttömda, flerstädes hade man gått
ännu längre.
”Den rationella klyvningen”.
Det blev i denna situation
Landsse-kretariatets plikt att söka en utväg att
undgå det storstrejkens
sönderfallande, varpå alla fiender
blott väntade. I en proklamation av 28
aug. nämndes att tankar om
förändring av stridslinjen diskuterats av
Representantskapet, men då funnits
icke tillrådliga. Sedan dess hade ännu
en vecka gått, arbetsgivarsidan
stöddes alltjämt av. det stora kapitalet, och
regeringen hade låst sig fast vid att
trots landets behov av fred icke
medlande ingripa mot storstrejken
oförändrad. Då kom dess egen
förlikningsman med budskap att de
arbetsgivareorganisationer, mot vilka arbetarna
endast fört sympatistrejk, men icke
haft något direkt mellanhavande,
syntes icke obenägna för en separat
uppgörelse. Den vägen såg ju
framkomlig ut, men Landssekretariatet
krävde bestämda garantier. In i det
sista vrenskades Centrala
Arbetsgivareförbundet, vars utträde troligen
hade kastat denna avvecklingsplan över
ända; vid det stora mötet i Hornsbergs
hage den 1 sept., då Herman Lindqvist
först lät falla en antydan om ”den
rationella klyvningen”, var hela
förhandlingen ännu på ett rent
preliminärt stadium. Men framför allt
fordrades från arbetarehåll garantier att om
storstrejken på detta sätt återfördes
till omfånget för den gällande eller
ifrågasatta masslockouten, detta
verkligen skulle innebära ett första steg
till uppgörelse av det hela.
Denna garanti presterades också i
som det syntes bindande form. Hr
Cederborg gav sin tolkning, att
regeringen skulle vara villig ingripa för
medling, ”om striden avvecklas i den
omfattning, som av mig förordats” —
en förklaring som givetvis varit av
rätter vederbörande granskad och
gillad. Och på morgonen den 4 sept.,
på dagen en månad efter storstrejkens
utbrott, gick proklamationen ut att
den skulle sluta som allmän strejk.
Uppgörelse var träffad så långt
möjligt över hela linjen med undantag för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
