Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De tigande diktarna.
För TIDEN av ERIK HEDÉN.
När arbetarna lindrat över
diktarnas tystnad under den stora
nationella kris vi genomgå, har detta
framställts som ett nytt bevis på deras
själviskhet oeh förmätenhet. Vore
diktarna litet mer lyhörda för röster
utom överklassens råmärken, skulle de
förstå vad som ligger bakom kravet.
Böse Menschen liaben keine Lieder.
Endast en folkklass med levande
idealitet har behov av sång oeh dikt, när
den strider oeh lider som hårdast. Det
ligger mer däri. Arbetarna älska våra
store diktare. Den ofta rörande
tacksamhet, som dessa ”klassegoister”
visa mot varje bevis på verksam
förståelse från överklassens sida, har
gjort sig särskilt gällande mot dem,
diktarna, vilka mer än någon annan
överklassgrupp lärt dem känna
samhörigheten med Sverge. Aldrig ha de
behövt erinras om denna samhörighet
så starkt som nu. Diktarna ha tegat.
Man har sökt förklara tystnaden
med en hänvisning till våra nu
verkande författares ringa lust för ren
verklighetsskildring, och pekat på
80-talets litteratur som en berömvärd
motsats mot nutidens. Heidenstam
åter har ryckt på axlarna åt ”det
förlegade 80-talet”. Måhända har ingen
av dessa meningar fullt rätt eller fullt
orätt.
Därför att 80-talet nu börjar stå i
minnets rosenljus, får man ej
överskatta dess konstnärliga värde. Det ägde
ju en diktartitan, Strindberg. Men
faktiskt ha vi ej ägt många så
utpräglade fantasi skalder som denne J
’naturalist”. Tänk på U t o p i e r — med
vilken lysande glädje målar lian ej det
sannerligen föga verkliga
idealsamhället ; vilken strålande fantasi färgar ej
lians ord, när han angriper fantasin!
En stor lyriker ägde också 80-talet,
Ola Hansson, men denne var blott i
sin första och svagaste diktsamling
(av 1884) ”verklighetsskald”. I den
nästa, N o 11 u r u o, som utkom året
efter, är han skönhets- och
stämnings-sökare. Hur många betydande
författare funnos för övrigt? Märk hur
glömda der talet 80-tals diktare redan
blivit. Jag kan ej nämna fler än de två
kvinnorna, Anne-Charlotte Leffler och
Viktoria Benedictsson. Av dessa röjer
den förra i sina verk samma sociala
pessimism, samma nedslående
gråstämning över samhällsbilderna, som
Geijerstam. Tor Hedberg och Levertin
i deras äldre verk, en gråstämning vida
mer ägnad att avskräcka från
omda-ningsförsök än att frammana sådana.
Endast fru Benedictsson, den av
sjukdom nedbrutna, röjde en sund oeh i
lidande prövad lyckotro — också slog
hennes bästa bok. Fru Marianne,
icke alls an på den tidens förnämste
kritiker.
När därför 90-talet kom med
fantasi-konstens skönhetsglädje och kravet på
diktarpersonlighetens rätt. betyder
detta icke alls att diktarna vände sig
bort från livet och bort från
frihetsidéerna. Överhuvud är det djupt
oriktigt att tro romantik — den
konst-riktning. som söker en högre värld än
den verkliga — vara liktydig med död
och bortvändhet från samtidens
intressen. Få konstriktningar ha så satt in
siu kraft på samtidens omdaning som
romantiken från 1800-talets början.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
