Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kanske ligger då skälet till deras
frontförändring, såsom våra fiender
tro, i arbetarnas brist på moral? De
ha ju brutit avtal. O. fromma
Aftonblad, som tror att detta är ett lika
av-grundssvart brott för diktare som för
den själv! Skulle diktaren till
Mala-testas morgonsång anse den,
som i brinnande krig bryter avtal för
kamraters ocli idéers skull, såsom för
evigt förtappad? Eller skulle den
göra det, som så skildrar en av sina
Masker:
i dag lyder lösen för Genua stad
och i morgou han slåss för Venedig.
Eller ”Den blodiga sotarns” diktare,
som låter krigaren, vilken ”med stolta
steg oeh seger blickar ” bestigit mången
jungfrus bur, gå trygg mot ”Yttersta
domen”? För borgarklassen äro, det
veta vi nog, saker som fylleri och
förförelse gamla hederliga, att icke säga
samhällsbevarande brott, vilka
omöjligt kunna jämföras med de hemska
brott, som ske av solidaritet, men
diktare ha knappt fallenhet för
dylika gränsbestämningar. Eller
bröt ieke Ingmar Ingmarsson
”avtalet ’’ med Gertrud i Jerusalem?
För Aftonbladet är det ju lika
förklarligt. att man bryter ett avtal för att
vinna en gård, som upprörande att
någon gör det för att riskera allt vad han
har till kamraters förmån, men Selma
Lagerlöf lär knappt godkänna en så
tänkande tolk för sin åskådning.*
Att vidare arbetarnas delvisa
för-svarsmotvilja gjort ett ogynnsamt
intryck på diktarna är förklarligt. Men
just som svenska diktare borde de veta
att denna motvilja är typisk svensk:
motviljan att tjäna herrar som
behandla folket med misstroende och
övermod utan att själva mäkta något
stort. Vad arbetarna mäkta för en
stor sak vilken de känna som sin, det
borde diktarna ha sett av
storstrejken. Låt Sverge behandla arbetarna
lika förtroendefullt och sätta dem lika
stora mål före, som den internationella
socialismen gör — och döm dem sedan
om de icke äro försvarsvänner.
Vad är då skälet att skalderna ej
kunnat höja sig över sin omgivnings
trånga syn på arbetarnas strid och ej
kunnat eftertryckligt bryta av mot den
tidningsmoralitet *# som alltid finner
moralen på precis samma plats som
makten? Förklaringen skymtas
kanske bäst i den nedgångsstämning, de
avmattningstecken som just på sistone
skönjts i vår litteratur.
Strindberg verkar än med väldig
alstringskraft och hans böcker äro ofta
gripande; men deras skönhet är
ålderdomens. Heidenstams två första
delar av F o 1 k u n g a t r ä d e t äro i min
smak de förnämsta större berättelser
lian skrivit, men hans skolbok,
Svenskarna och deras
hövdingar, förtjänar ej alls som
konstverk det okritiska beröm som nu
slösas över allt vad 90-talets store
skriva. Selma Lagerlöfs andra del av
Nils Holgersson gick knappast
upp mot den första och hennes förra
julen utgivna novellbok var delvis
rent svag. Karlfeldt skriver bra, i sin
gamla stil, men mindre och mindre.
Per Hallströms Två
Legenddra-m e r var högst poetisk, men stod
långt under De fyra elemen-
* (Erinras bör om Selma Lagerlöfs
deltagande i den kvinnliga medHngspetitionen — ett
bevis till de ej så få övriga, att
överklassens kvinnor bestodo storstrejkens moraliska
prov bättre än männen.
** ”Andens tattarfölje ” var det en ieke
okänd diktare som på 90talet kallade
tidningsmännen. Kanske anser han dem som
sådana än oeh undantar blott någon särskilt
upphöjd tidning, såsom Nya Dagligt
Allehanda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
