Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
heter förkvävas eller hindras i sin
växt. Vi äro ju alla ense om att
fördöma den teologiska
predestinations-läran, enligt vilken somliga
människor av begynnelsen äro bestämda för
den eviga saligheten, andra för den
eviga fördömelsen; vi finna denna
lära oförenlig med de enklaste krav
på rättvisa oeh förnuft. Men vi
glömma vanligen att hela vårt
moderna samhälle slavar under
en social pre destina t
ions-lära, lika orimlig som den teologiska,
efter som den utan hänsyn till
för-skyllan eller värdighet tillförsäkrar
ett fåtal alla livets njutningar och
samtidigt dömer det stora flertalet till
ett liv i armod och försakelse. Mot
denna sociala predestination är det
som den sociala radikalismen, även
kallad socialism, riktar själva
huvudstöten av sin aktion, som för övrigt
ingalunda gäller samhället som sådant,
utan blott vissa sidor av den
bestående samhällsordningen. Man tror ofta,
i synnerhet när man är ung, att
socialismen eftersträvar ett de
jämnstrukna medelmåttornas Sehlaraffenland,
där det hat, som inskränktheten i
regeln hyser mot begåvningen, skall
vara satt i system, och har man till på
köpet läst en smula Nietzsche, tycker
man sig för all evighet vara färdig
med socialismen. Men även en
intelligensaristokrat, som till alla delar
instämmer i Nietzsches paradoxa
yttrande att ett folk är den omväg,
naturen måste gå för att frambringa en
stor man — även en sådan
genidyrka-re kan mycket väl vara socialist. Ty
Nietzselieanens önskan att röja upp
och jämna vägen för den
genialstran-de naturen, sammanfaller, i fall man
verkligen vill omsätta den i praktiken,
ovillkorligen med socialismens
strävan att höja folkets
ekonomiska och kulturella livsnivå.
Ju bättre man göder ett sädesfält,
desto rikare kan växten realisera sin
inneboende variationsförmåga, desto
större är utsikten att erhålla
egendomliga nybildningar; samma lag
gäller även på det mänskliga området,
och konsekvenserna ligga i öppen dag.
Vad jag velat säga med denna
utvikning är alltså, att även den, som ser
mänsklighetens mål i dess högsta
individualiteter, därför icke behöver
rygga tillbaka från socialismen; vi ha här
på det socialbiologiska området ett
motstycke till det psykologiska
förhållandet, att den verklige
aristokraten i regeln även är en god demokrat.
Den verkliga aristokraten har en inre
stolthet och en naturlig taktkänsla,
som förbjuder honom att i tankar, ord
eller åthävor markera sin
överlägsenhet gent emot sin omgivning; allt
översitteri, det må nu gälla individer
eller klasser, är tecken på en plebejisk
sinnesart. Hos varmhjärtade
ungdomar möter man emellertid ej så sällan
en fördom i rakt motsatt riktning,
som består i en överskattning av de
fattiga och förtryckta med hänsyn till
deras moral. Denna fördom är ju i
och för sig ganska sympatisk, men
även om man ej — såsom
Ossian-Nils-sons hjälte i Barbarskogen — är så
naiv. att man tror det moderna
proletariatet vara en samling högmoraliska
puritaner, så kan en sådan
överskattning leda till ett allvarligt bakslag
för den, som binder sitt revolutionära
patos med en idealbild av de fattiga
och förtryckta.
Men liksom rikedomen icke alltid
verkar korrumperande, utan i
lyckliga om också sällsynta fall kan främja
karaktärens självständighet och
förfining, så är fattigdomen ingalunda ett
adelsbrev på moraliska företräden.
Eedan Luther, som var god
människokännare, yttrar på sitt kärnfriska
språk: att vara lekamligen fattig gör
icke salig, ty man finner mången
tiggare, som ber om bröd vid dörren och
som är lika högfärdig oeh elak som
den värste d o m a r e. — Ni ser, redan
på Luthers tid var domarekåren
bekant för att inom sig hysa en ovanligt
stor procent tvetydiga element; det
skulle onekligen vara intressant att
erfara, vilka kraftord Luther skulle
ha använt, om lian i de yttersta av
dessa dagar gjort bekantskap med
våra s venska do m a r e,
enkannerligen högsta domstolen. Jag skall
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
