- Project Runeberg -  Tiden / Första årgången. 1909 /
123

(1908-1940)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Jag nämnde nyss namnet Georg
Brändes, och jag skall i detta samband
med några ord beröra den roll, Georg
Brändes spelade för det litterära
omslaget på nittitalet. När Verner von
Heidenstam förklarar, att han och
hans eftersägare för länge sedan
slagit ihjäl åttitalets ”idealism” —
citationstecknen äro Heidenstams —• så
vittnar detta om en tämligen
ohistorisk självöverskattning. Det var icke
Heidenstam, utan Georg Brändes, som
gav signalen att utrymma de under
åttitalet intagna positionerna. Hösten
1889 var det som Georg Brändes
första gången förkunnade
Nietzscheanis-mens evangelium och samtidigt
proklamerade åttitalsidéernas bankrutt:
”man tumler stadig med de samme
Lterdomme, visse Arvelighedsteorier,
lidt Darwinisme, lidt
Kvinde-Emanci-pation. lidt Lykliemoral, lidt
Fritam-keri, lidt Kultus av Folket”; det vore
på hög tid, menade Brändes, att lämna
dessa ”idéer och idealer för
genomsnittet och medelmåttan”, och som
verkliga genier anstår, ”i Sterhed, i
Selvstasndighed, i Trods, i
adelsvad-dig Eneraadighed” kultivera det
egna jaget. Programmet var allt för
lockande för att icke vinna allmänna
sympatier, och när Brändes två år senare
i slutkapitlet till ”Det unga
Tyskland” proklamerade sin politiska och
sociala nihilism under försäkran att
dumheten och lögnen voro de
starkaste makterna i samhällslivet och att
därför nutidens bäste män dödat sitt
hopp om en bättre framtid, så som
man dödar en sjuk nerv — då blev
återtåget definitivt. När själve Sankt
Georg hade tröttnat på att strida mot
draken, när han, som var föraren i
uppbrottets och genombrottets dagar,
nu gav upp kampen — då var det ju
inte längre fashionabelt att slåss för
sanning och frihet, tvärtom, det gällde
nu att som god intelligensaristokrat
hålla sig borta från de banala
dags-fejderna. Sådan var situationen, då
Heidenstam uppträdde med sitt
granna, men skäligen andefattiga
evangelium om en renässans med
forn-glädje och skönhetskult; Tor Hedberg
gjorde med svenskens flegma att börja

med några svaga invändningar, men
orientalen Oscar Levertin, som vid
åttitalets mitt skrivit
patetiskt-spiritu-ella artiklar till försvar för ateismen,
tog med ett glädjeskutt avstånd från
sitt förflutna, följd i fjäten av hr
Lun-degård, som förut varit den radikalaste
av de radikale. Herr Heidenstam hade
ett lätt arbete, när han gick ut för att
”slå ihjäl åttitals-idealismen”.

Den framskjutna plats, som
utvecklingsläran intog i åttitalets idévärld,
röjde sig även i den då gängse
uppfattningen av de sexuella problemen.
Även om åsikterna i övrigt divergerade,
var man dock i allmänhet ense om att
starkt framhäva människans egenskap
av n a t u r v ii s e n och att från
denna ståndpunkt proklamera revolt mot
asketismens bojor, vari klerikala och
konventionella moralbud i årtusenden
bundit människan. Med citat från Ola
Hanson, Arne Garborg karaktäriserade
tal. närmare denna stämning, som i
Sverge fick sitt mest fulltoniga
uttryck i Strindbergs Giftas, särskilt
novellen ”Dygdens lön”. Kampen
gällde i främsta rummet asketismen,
vilken då som nu var en tämligen
imaginär storhet, oeh i andra rummet
prostitutionen, vilken man på många
håll betraktade som en ur sitt sociala
sammanhang lösryckt företeelse, som
kunde skaffas ur världen genom
införande av fri kärlek och kommunism.

Våra dagars radikalism, som
härvidlag räknar med de faktiska
förhållandena, anser det tämligen överflödigt
att predika revolt mot asketismen, utan
lägger i stället huvudvikten på de
raceliygieniska
synpunl;-terna, vilkas bud och förbud med
hänsyn till barnalstringen den med
all kraft söker skaffa erkännande i
allmänna opinionen. En på sitt sätt
representativ märkesman för denna
riktning är Christian Ehrenfels,
professor i praktisk filosofi vid
universitet i Prag. Ehrenfels för sedan flera
år tillbaka en lidelsefull kamp mot
monogamin, som han anser vara
roten oeh upphovet till den degeneration.
som ju faktiskt förefinnes i våra
västeuropeiska kultursamhällen; men
denna entusiasm för polygamin är full-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Oct 18 16:29:54 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/tiden/1909/0325.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free