Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men en annan sak är om icke s a
m-h ä 11 e t bör vara benäget att genom
lagstiftningen lia ett ord att säga mot
själva denna utvidgningstaktik, som
av arbetsgivarna införts ocli som
systematiskt och principiellt går ut över
saklös tredje man. Åtminstone de
liberaler, vilka i likhet med hr Staaff
anse ”rätten att icke blanda sig i
saken” för en av de viktigaste
frihets-grundsatser i det nutida samhället,
borde verkligen fråga sig om icke en
sådan förment rätt till sympatilockout
mitt under gällande avtal innebär en
fullt så betänklig ”anarkiserande
tendens” som någonsin vissa avtals
söndersprängande under storstrejkens
utomordentliga förhållanden.
Vidare har ett viktigt ordnande ägt
rum i det virrvarr, som hittills, ehuru
ofta överklagat, varit rådande
beträffande rätten att förklara i blockad.
Varor, som på en ort behandlats av
strejkbrytare. ha på sin fortsatta
vandring stundom följts av
blockad-åläg-gande, utan att vederbörande
arbetaregrupp så noga gjort klart för sig till
vilka vittutseende konflikter på helt
andra arbetsområden det kunnat leda
att följa deras önskan. Som rätt och
billigt är skall för framtiden, där
anledning till blockad uppstår,
förbundsstyrelsen besluta, men den skall innan
blockad får ske, konferera med andra
förbund, som kunna indragas, och om
ej enighet uppnås lägges avgörandet
hos Landssekretariatet.
Det är sålunda alldeles icke för
mycket sagt att kongressen, ehuru i annan
form än genom bifall till förslaget om
omorganisation, uttryckte sin
anslutning till just de grundsatser, som varit
ledande för detta.
Den andra huvudpunkt, vari man
sökt visa, att kongressen vänt sia emot
Landssekretariatet, är det bekanta
slopandet ur stadgarnas ingress av
punkten om rekrytering för det
socialdemokratiska partiet. För egen del har
jag icke dolt min personliga mening,
att detta beslut, som fattades med det
knappa och t. o. m. omtvistliga
flertalet av 232 mot 224 bland 556
röstberättigade, just på grund av de
utläggningar det skulle föranleda hellre bort
denna gång anstå. Det var icke god
historisk logik att just efter
storstrejken, som visat oss alla borgerliga
partier sammansvetsade mot arbetarna,
oeh socialdemokratin ensam som det
politiska uttrycket för deras
uppfattning, stryka bort den enda punkt i den
fackliga organisationens stadgar som,
låt vara mera som dekoration än
praktiskt verksamt bud, hänvisar på de
båda rörelsernas ideella enhetlighet.
Men då nu beslutet en gång var
fattat, så var kongressen å andra sidan
genast redo att söka förebygga alla
intresserade misstolkningar om
bortvändande från socialdemokratin. Den
antog ju därför, med alla röster mot
blott den ungsocialistiska gruppen, på
Herman Lindqvists förslag ett
uttalande, som i vida bestämdare ordalag än
den bortfallna stadgebestämmelsen
fastslår den svenska
fackförenings-världen som social demo kr
a-t. i s k. Kallduschen på den borgerliga
glädjen blev i själva verket så
grundlig, att endast ett fåtal pressorgan
kunde komma sig före med något, som
skulle likna en jubilering.
Ställningen var för klar: det var omöjligt,
trots stadgebeslutet, att vrida vad som
hänt till något varsel om nya färger
på svensk fackföreningsrörelse. Ocli
alldeles särskilt långsökt är då
verkligen att göra utgången av den enda
fråga, där Landssekretariatet stod de-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
