Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Emellertid beträdde, som sagt,
huvudstyrkan den parlamentariska
vägen, om än i början tveksamt och
dröjande. När man vet att ingenting fås
gratis, utan att nyckeln till alla
framsteg är arbete, vore det lyckligt, om
alla anhängare av tron på framtiden
kunde hålla ihop på denna arbetets
väg, så långt den bär.
Då gäller det dock, att taga sitt
parti fastare än förut, att icke
samtidigt besjälas av ett visst nedblickande
på förehavandet och att låta något av
den revolutionära andan, utan vilken
ingenting i historien har lyckats, i
stället komma till sin rätt i den
parlamentariska aktionen.
Det enda, som kan införa denna
befruktande ande inom
parlamentarismen och hålla den uppe från förfall,
heter s a k p o 1 i t i k, en politik, som
fast och oblidkelig överallt, vid alla
tillfällen och i alla ämnen utan
dagtingan och utan effektsökeri vill föra
fram sanningen och ingenting annat
än sanningen. Hur skulle också allt
detta, som är fruset, kunna tinas upp
oeh människorna återfinna varandra,
om icke ett bemödande gör sig
gällan-lande att rättens sol må oavlåtligt
sprida sin värme över allt och alla in i de
doklaste skrymslen. Detta kan
sakligt sett också kallas en partilös
politik. Endast ett parti, som vill avskaffa
orättvisorna, har möjligheten att
inrikta sig på densamma.
En sådan sakpolitik på
parlamentarisk väg kan också godtaga hur små
framsteg som helst, blott den håller
motiverna klara och tillser, att det
ej förhindrar, utan påskyndar arbetet.
Den har även vissa konsekvenser.
Socialdemokratien måste till en
början avstå från sin exklusivitet.
Denna har varit förklarlig i rörelsens be-
gynnelse. Numera är den mera ett
uttryck för det ovannämnda
vacklandet och för en känsla, vägledd
kanske av erfarenhet, att personerna
fängslas och förlora sin kraft, om de
beblanda sig med det, som skall
bekämpas. Ställningen bör förändra sig,
så snart partiets opinion håller före,
att här räcker det ej att stå alltför
mycket utanför huset, ofta maktlös
hänvisad till oväsen och utslagning av
fönsterrutor, utan att man måste tränga
in och genomsyra det hela. Partiets
representanter få då ett verkligt stöd
nedifrån och kunna med frimodighet
och bevarad självständighet föra sina
valmäns talan mot orättvisorna på alla
ställen. Med en sådan fullmakt bör
den intima beröringen med allt det,
som konstituerar de reaktionära
makterna, snarare verka som en slipsten
på oberoendet och ståndaktigheten,
under det man på samma gång får en
försonligare syn på personerna, vartill
även den materialistiska
historieuppfattningen uppfordrar.
Ett exempel bland många på
partiets vacklande i denna punkt är, att
det låtit representera sig i
civilkommissionen för beivrande av missbruk i
militärväsendets förvaltning enligt
gällande organisation, men berövat sig
möjlighet att få sin stämma hörd i den
vida betydelsefullare stora
kommission, som skall avgiva ett slutgiltigt
omdöme 0111 vårt härväsende och
landets förmåga att bära det. Det är
ingen logik i detta, så vitt jag förstår.
En annan fordran, som en verklig
sakpolitik uppställer, är att saken går
först. Partierna i parlamentariska
församlingar söka gärna överbjuda
varandra att briljera på något sätt,
Därav följer, att små egna fynd kunna
blåsas upp till mycket märkvärdiga saker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
