Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
samtidigt skänker, förstår att locka
till sig den stora massan. Teatern
har genom dessa företag blivit ett
medel jämsides med skolkurser,
föredrag, goda böcker m. m. till folkets
andliga höjande och fostrande.
Teatern har slutligen blivit offentligt
erkänd att vara något mer och annat
än enbart nöjeslokal.
Jag vill i största korthet skissera
företagens verksamhetsmetoder.
Dessa äro nämligen av två skilda slag: är
företagsområdet en hel provins, en
större landsbygd, blir naturligtvis
arbetet av annan natur, än om
verksamheten inskränker sig till en enda stad.
Det mål, som ”D i e Preien
Volksbiihnen” i Berlin och Wien
satt sig före, är att genom sträng
organisering av teaterpubliken — icke
genom sämre teaterkonst! •—■ bjuda de
mindre bemedlade folkklasserna
föreställningar av goda sceniska
konstverk till billiga priser. Detta har man
icke sett sig i stånd att åstadkomma
med egen teater och egen trupp; det
skulle ha förutsatt väldiga kapital och
alltid blivit en riskabel affär. Man
har i stället sökt på bästa sätt
utnyttja de skådebanor, som redan
funnits.
En privat teaterdirektör har alltid
att bestå en betydande risk. Han kan
skörda en kolossal vinst, men också
göra stora förluster. För att hans
företag nätt och jämt skall bära sig,
fordras en viss medelrecett pr dag,
naturligtvis olika för skilda
skådebanor. Låtom oss t. ex. antaga, att en
teater icke bär sig under en
dagsin-komst av brutto 800 kronor. Salongen
har tusen sittplatser och medelpriset
för dessa är i vanliga fall två kronor.
Om vi så alldeles bortse från
skillnaden i pris mellan bättre och sämre
platser med de följder detta kan ha
för vår beräkning, skulle det fordras
en åskådarskara på i medeltal 400
betalande personer under varje
föreställning för att teatern skulle bära
sig. Under förutsättning att
direktionens mål icke vore en oskälig vinst,
bör den vara lika intresserad av att
få en fullsatt salong, där varje per-
son visserligen endast betalar 80 öre,
men genom vilken den nödvändiga
minimiinkomsten lika fullt uppnås.
Det är på detta sätt, som dessa
folk-teatersföreningar gå till väga.
Ledningen är mellanhand mellan
direktörer och publik, den betalar de förra
en skälig summa för varje
representation och försäkrar sig samtidigt om
att den kan väl fylla teatersalongens,
bänkrader. Den stora publiken
samlar den till förbund, där varje medlem
har att betala en den minsta möjliga,
månadsavgift, vanligen en krona eller
mindre i svenskt mynt, för vilKen
avgift han erhåller en numrerad biljett
till någon teater på dag. som av
ledningen bestämmes. Med hänsyn till
den arbetande klassens fritider, är
det vanligen på
söndagseftermiddagarna, som dessa skådespel givas. För
denna ringa penning är så
medlemmen garanterad en föreställning i
månaden av verkligt god teaterkonst.
Till inövning och uppsättning av
pjäser, som icke stå på någon fast
teaters repertoar, begagnar man sig
vanligen av egen regissör, men hyrr
som eljest, skådebana och trupp.
Man räknar alldeles ingen vinst på
företagen. Skulle en sådan uppstå,
lägges den naturligtvis ned på
utstyrsel och dylikt och kommer alltså
.endast medlemmarna till godo.
Endast den mest gedigna konst
bju-des, intet amatör-skådespeleri får
förekomma, och bland yrkestrupperna har
ledningen att. övervaka, att förbundet
blott träder i förbindelse med de bästa
möjliga. Lika noga är det med valet
av pjäser. Främst går den klassiska
repertoaren och därefter de förnämsta
samtida mästarna. ”Styrelsen har för
avsikt”, så läser jag om
Wiener-för-bundet i ett upprop, ”att tillfredsställa
såväl rätten till munterhet som
behovet efter allvar. Stycken av tarvlig
tendens, långtrådiga arbeten, grunda,
till ytligt tänkande förledande
fuskverk äro uteslutna från varje
uppförande.” Och i redogörelsen för
verksamheten inom ett av Berlinförbunden
under teateråret 1907—1908
förekommer en repertoar, som upptager tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
