Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
set. utan endast ”dåliga vanor lios det
egna intresset”. ”Själva vanan”,
säger Lindhagen, ”att nian endast kan
komma sig upp på andras bekostnad,
kan säkert tämligen tvärt avbrytas,
och människan skall kort efteråt
förundra sig över att hon haft en sådan
dum vana.”
Det är driften att leva, begäret att
tillfredsställa kroppens och själens
behov, som driva människan att handla.
Hon blir hänsynslös och grym, då
våldet är den enklaste eller kanske
enda vägen till målet. Slughet oeh
själviskhet äro ännu i våra moderna
samhällen de säkraste medlen att hålla
sig uppe i konkurrensen. Att tänka
på medmänniskors bästa, samhällets
välfärd, är förbundet med icke
obetydlig risk. Vem kan undra på att
dessa mål för ”intresset” äro ganska
litet loekande? Socialismens uppgift
är just att i högre grad förbinda den
enskildes intressen med samhällets.
Oeh en medborgare i ett socialistiskt
samhälle skall säkerligen finna dess
inrättningar lika mycket
överensstämmande med sina intressen, som
borgaren finner de nuvarande.
Men detta erkännande innebär, som
redan nämnts, icke något uppgivande
av tron på den historiska
erfarenhetens beviskraft. Lindhagen inser
själv, att ”för åstadkommande av
beslut att avskaffa dessa ovanor tarvas
ovillkorligen hjälp av
utvecklingsprocessen. Hjärnorna behöva som andra
kroppsdelar övning.” Detta innebär
väl, att övningen i den nya vanan
endast kan erhållas, sedan de nya
förhållandena blivit i viss grad
förverkligade. Och vårt meningsutbyte gäller
nu, vilka krafter som skola förverkliga
det nya. Vi ha kommit tillbaka till
vårt gamla problem.
Då optimisten i viss mån blundar
för historiens vittnesbörd, lockas han
utan tvivel därtill av en känsla, som
ingen helt kan komma ifrån. Det är
den, att vår egen tid på något
väsentligt sätt är olik alla föregående tider,
att den satt så många nya krafter i
verksamhet oeh erbjuder så många
nya möjligheter. Upplysningen har
stigit, bildningen är mera utbredd,
moralen har väl då också vunnit i styrka,
ju längre människosläktet kommer i
utveckling, ”ju större förutsättning
skapas för att de förnuftiga krafterna
i alla människors hjärnor skola besegra
ovanorna ’ ’.
Den sanning, som ligger i
framhävandet av ”idéernas” växande makt
i historien, förnekar icke marxisten.
Men i vad mån förståndsutveckling
och ökade kunskaper främja 111 o r
a-1 e n, är en mycket invecklad fråga.
Framför allt: Har moralens in-
nehåll hos alla människor
blivit mera likartat? Det är
därpå marxisten tvivlar, och ur detta
tvivel växer hans starka övertygelse
0111 klasskampens nödvändighet oeh
om fåfängligheten i varje förhoppning,
som i avsevärd grad bygger på de
härskande klassernas rättskänsla. Att
en sådan existerar, finnes ingen
anledning att betvivla. Den har sitt
objektiva uttryck i de moderna
samhällenas härskande rättssedvänjor, och
varje gång den borgerliga moralen
blivit kännbart sårad — särskilt genom
företeelser inom arbetarrörelsen —
visar den sin obrutna livskraft och
förmåga att genom nya lagar forma
verkligheten till överensstämmelse med de
borgerliga rättsföreställningarna.
Men glädjen över denna rättskänslas
existens grumlas inom arbetarklassen
i icke ringa grad genom erfarenheten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
