Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
att denna känslas innehåll på
avgörande punkter kommer ikonfliktmed
arbetarens egen moral. Det är denna
erfarenhet, som tagit sig uttryck i
marxismens sats: Det finnes för
närvarande ingen allmängiltig moral, det
finnes endast
Olika former av klassmoral.
Att våga sig ut i den virvel av
stridiga meningar, som samlat sig
omkring ordet moral, är inte alltför
lockande. Men då hela frågan ses från
den begränsade synpunkten om
klasskampens nödvändighet, blir en
behandling möjlig även för den, som icke
haft tillfälle att tränga djupare in i
den moralfilosofiska diskussionen. Från
denna synpunkt kunna vi i
allmänhet lämna ur sikte den form av
moral, som brukar kallas den
individuella, för så vitt den nu över huvud
taget kan isoleras från den sociala.
Vi syssla här med livet i samhället,
och moral blir liktydigt med de
principer en människa följer eller anser
sig böra följa vid behandlingen av
sina medmänniskor.
Vår praktiska utgångspunkt gör det
uaturligt, att vi i främsta rummet ta
hänsyn till den moral, som verkligen
kommer till uttryck i människornas
dagliga sammanlevnad. Marxistens
sats om klassmoralen innebär därför
till en början blott konstaterandet av
ett faktum, som han tror sig ha
iakttagit. Tills vidare kan han lämna
åsido frågan, om ingen möjlighet
finnes för alla människor att teoretiskt
enas om rätt och orätt.
I denna begränsade form innebär
påståendet ingenting i princip nytt eller
oerhört. Det är bara en utsträckning
av den gamla satsen om de moraliska
föreställningarnas relativitet. Studiet
av moraliska sedvänjor hos skilda folk
och under skilda tider lämnar i detta
hänseende bevis, som det inte fal-
-ler någon in att bestrida. Det är först
då det blir fråga om vår egen tid, då
man påstår, att människorna icke
heller nu i våra moderna samhällen nått
fram till en likartad moral, som
moralisten börjar bli orolig. Han vill
inte släppa föreställningen om folkets
gemensamma rättsåskådning, som
visserligen på olika håll kan förvillas av
själviska intressen, men ändå i
grunden hos alla människor är densamma.
Är han socialist, vill han inte uppge
hoppet att ändå till sist kunna
över-tyga sin borgerliga motståndare, om
han blott får ”tala förnuft” med
honom tillräckligt länge. Hans
ståndpunkt kan inte karaktäriseras bättre
än genom att citera ”Kätterier”:
’ ’Förnuftet och rättskänslan framstå
för vanligt folk såsom något färdigt
inom människan. Det är ett faktum,
en erfarenhetskunskap. Omdömena
förvillas visserligen av vanor och det
egna intresset. Hur tjockt detta
gruslager än kan vara hos mången,
kommer man genom flitigt schaktande
slutligen fram till källsprånget.
Det-finns där ändå.”
Förnuftet — och väl även
rättskänslan — skulle vara en behållen vinst
av utvecklingen, och beviset härför
finna vi ”bland annat däri, att
reli-gionsstiftare, tänkare och till och med
lagstiftare i olika historiska tider
kommit till ungefär samma resultat i
bedömandet av de etiska lagarna för
sammanlevnaden mellan människorna.
Årtusenden kunna ligga emellan
uttalade grundsanningar, som i båda fallen
framträda till och med i nästan samma
ordalag. ’ ’
Det är ju klart, att Kätteriernas förf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
