Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rare för sociala reformer. Det stora
praktiska huvudargumentet står alltid
kvar-. Var vill ni taga medlen i vårt
fattiga land? Ilär lia vi väl den
moraliska ryggraden i all mera upplyst
konservatism. Det som icke är möjligt,
kan icke vara moraliskt. Och ha vi
väl kommit in på en diskussion av
ekonomiska möjligheter, finns det ett
nästan obegränsat antal undanflykter,
med vilka den ljumme reformivraren
kan freda sitt samvete.
Här gäller det ändå en så enkel sak,
som den mest skriande sociala nöd.
Det är inte fråga om samhällets
omdaning från grunden, knappast om
socialism i vanlig bemärkelse. Hur skall
det gå oss, då vi rikta vår kritik mot
den nuvarande samhällsformen? Där
har Lindhagen utan tvekan trängt ned
till själva den moraliska
grundföreteelsen. Och problemet kan bäst
konstateras med Kätteriernas egna ord:
”1 samhället gäller nu som lag, att
den enes död är den andres bröd. Med
nit. omtanke och skicklighet söka vi,
envar efter måttet av sina öden, att
plocka det mesta möjliga ur varandras
fickor och främst då naturligtvis ur
de värnlösaste och fattigaste fickorna.
Vissa medborgare äga dessutom
produktionsmedlen och andra blott sin
arbetskraft. Kan någonsin harmoni
åstadkommas på sådana grundvalar?
Måste icke de samtidiga strävandena
för högsta vinst och högsta lön alltid
gå i sär? Huru skulle några kunna
säga annat, än att ett sådant tillstånd
är fullkomligt ohållbart?”
Nej, med socialistens moraliska
föreställningar är det synbarligen
oförenligt. Men. såvitt jag kan förstå, är
för största delen av borgarklassen
detta tillstånd alldeles normalt. Det är
ingen överdrift, om man påstår, att
genomsnittsborgaren endast med
svårighet förstår, vad socialisten
egentligen menar med sin kritik i denna,
punkt.
För marxisten är detta faktum
synnerligen förklarligt. Vore det inte
snarare onaturligt, att stora folklager
skulle kunna betrakta de
existensbetingelser, under vilka de leva och
frodas, som omoraliska? Den enskilde
företagaren vet, att enda möjligheten
att hålla sig uppe i konkurrensen är
att stärka sin affär. Kan man lyckas
häri endast genom att konkurrera,
ihjäl sin nästa, så är detta ur vissa
synpunkter beklagligt, men absolut
nödvändigt och därför riktigt.
Detsamma gäller vid mötandet av
arbetarnas lönekrav. Den enskilde är
i-detta fall endast representant för ett
helt produktionssystem, vars krav han
i stort sett inte kan undandraga sig..
Och det handlingssätt en människa
dagligen tvingas att följa, kan inte
undgå att öva det starkaste
inflytande-på hennes sätt att känna och tänka.
Om vi också bortse från den rena
egoismens direkta makt, som redan
blivit erkänd, finna vi alltså de
starkaste krafter v vérksälnhet för att
bringa människans rättsföreställningar
och moraliska ideal i samklang med
hennes själviska intressen. När de
kämpande klasserna använda samma
ord för att beteckna sina ideal,
inlägga de i dem en helt olika betydelse.
Fosterlandets välfärd blir för den ene
”industrins blomstring”* d. v. s. större
avkastning, billigare
produktionskostnader. för den andre bättre
levnadsvillkor för det arbetande folket.
För borgarklassen blir samhällets
huvudsakliga uppgift att skydda
rätten. Men denna rätt innebär
framför allt rättigheten att, själv personli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
