Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lielst orsak att med stora omkostnader
företaga förbättringar, av vilka vid
en förnyelse av kontraktet icke lian
utan jordägaren får skörda
fördelen.”
I de fall, då jordägaren själv odlar
jorden, tycker man sakläget skulle
vara ett annat. I verkligheten är så
icke fallet, ty ”privategendomen till
jorden verkar här i lika hög grad
hämmande på de tekniska
förbättringarna”. Jordräntan stannar visserligen i
jordbrukarens händer, men blott så
länge en försäljning eller ett köp icke
ägt rum. Vid ett köp måste den
nytill-trädande ägaren betala godsets värde,
och värdet — väl att märka—är
ingenting annat än den kapitalistiska
jordräntan. Som nu jordegendomen i
allmänhet ganska ofta byter ägare (i
Preussen har man uträknat att
genomsnittligen étt gods byter ägare vart
15 :de år), kan man förstå hur
illusoriskt talet är 0111 bättre förhållande
vid jordägarens egen skötsel av
jordbruket.
Då han köper godset, kan han
nämligen erlägga köpeskillingen på
tvänne olika sätt. Antingen äger han det
erforderliga kapitalet och betalar
kontant, i vilket fall han sällan har eget
kapital över till jordförbättringar.
Eller han tar — som det sker i flesta
fall — ett hypotek och erlägger
sedermera år ut och år in jordräntan i form
av låneränta till kapitalisterna, som
äro jordens egentliga ägare.
Härtill kommer att godsets värde
merendels beräknas ej efter den
tillfälliga jordräntan, utan efter denna
plus den högre jordränta, man kan
beräkna att godset inom närmaste
framtiden skall avkasta.
An mera skadligt inverkar
emellertid det kapitalistiska
produktionssystemet därigenom, att man under det
svårligen kan få jordbruksdriften
anlagd i den storleksform, som är mest
ekonomisk. Under varje
brukningssätt finnes nämligen för jord av
samma beskaffenhet en viss storlek på
brukningsdelarna som är den
ekonomiskt lämpligaste. Vare sig man
går utöver eller under denna sjunker
avkastningen.
Under kapitalistisk
privatäganderätt till jorden är det emellertid ej
tänkbart, att för varje tid få
jordbruket uppdelat i brukningsdelar av
lämplig storlek. Visserligen är det ej
troligt, att mer än i undantagsfall
någon brukare utvidgar sin jordegendom
utöver maximalgränsen. Men hur
många äro ej de småbrukare, vilka
mycket väl veta, att en ökning i deras
jordområde skulle vara ekonomiskt,
men som av brist på kapital ej kunna
företaga en dylik utvidgning? Och
vidare. Om en viss jordareal skulle giva
största avkastning genom att uppdelas
i 10 jordegendomar, finnes ingen
möjlighet att genomföra en dylik
uppdelning, om jorden redan är söndrad
mellan 20 jordägare, vilka var för sig
önska att fördubbla sin egendom. I så
fall är emellertid var brukningsdels
storlek oekonomisk och giver arealen
i sin helhet ej den avkastning, den
borde.
Begäret att utvidga egendomens
storlek är i synnerhet naturligt hos
småbonden, som, enligt Kautsky, i
flesta fall vet, att ett rationellt jordbruk
med dithörande maskiner ej låter sig
införa på hans jordbruk, samt att det
intensivare jordbruket blir ekonomiskt
först vid en viss större
bruknings-skala.
Till dessa olägenheter under den
privatkapitalistiska regimen kommer
ytterligare den, då vid storjordbruk lejd
arbetskraft i större utsträckning
användes.
Jordbrukets lönearbetare
uppmuntras nämligen ej till att giva
den arbetsintensitet, de gåve, 0111 de
voro självägande småbönder. Ofta
blir införandet av en teknisk
förbättring i storjordbruket, som skulle vara
ekonomisk under högre
arbetsintensitet, oekonomisk under den
arbetsintensitet, som den dåliga avlöningen och
de miserabla levnadsförhållandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
