Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Författaren behandlar först
vidskepelsen av politisk och rättslig art. Det
är härvidlag i främsta rummet fråga
om den gudomliga vördnad som
hövdingar och stormän åtnjuta. För att
belysa Steffens arbetssätt och hans
boks läggning anför jag här ett längre
utdrag:
På Nya Zeeland ansågo infödingarna,
maorifolket, sina hövdingar vara gudar,
levande i mänsklig gestalt. Maoriliövddngen
talade på ett annat sätt än sina undersåtar.
Han hade möjligast litet personlig beröring
med dem, i det han t. ex. alltid intog san-a
måltider ensam. Hans person var helig oeh
ban stod i särskild personlig förbindelse
med gudarna. Hans kropp var så ihelig, att
det var olagligt att vidröra honoim, t. o. m.
då -det gällde att rädda hans liv. Det
berättas att en maorihövding var nära att
.kvävas och led svåra smärtor, därför att ett
fiskben fastnat i balsen på honom, men att
ingen av hans undersåtar, söm stodo
klagande runt omkring, vågade viidröra honom, ty
i följd därav skulle de få sätta livet till
själva. En missionär räddade hövdingens
liv genom att ’draga ut fiskbenet med
tillhjälp av några Mrorgisika instrumenter. Då
hövdingen en halv timme efter operationen
kryat till sig tillräckligt för att ikunna tala,
var hans första bruk av talförmågan att
avfordra missionären hans instrumenter såsom
bot för det helgerån, som denne begått
genom att vidröra hövdingens huvud oeh gjuta
hans blod!
Icke blott, maorihövdingens person, utanal-lt
han vidrörde var heligt och därigenom
livsfarligt att ikomrna i beröring med för
andra människor. Det berättas att medlemmar
av en maori-stam dött av -förskräckelse, då
de fått reda på, att de ovetande ätit
resterna av sin hövdings måltid eller haft i sina
händer något honoim tillhörande föremål. Så
t. ex. skall en kvinna, som ätit några
persikor rar en korg och sedan fått veta, att de
kommo från ett hövdingen tillhörande träd,
genast hava isläppt korgen och i förfäran
jämrat sig över, att hövdingens ’gudamakt,
som hon kränkt, skulle döda henne. Detta
hände på eftermiddagen, och följande
förmiddag dog hon. En hövdings elddon, som
några krigare använt för att tända sina
pipor med, utan att veta vem det tillhörde,
blev på liknande sätt genom ren
förskräckelse, orsak till dessa mäns död.
Hänsynsfulla hövdingar ’brukade därför
på oåtkomliga Ställen gömma saker, som de
ej längre hade användning för — på det att
ingen av deras undersåtar skulle komma i
olycka genom att vidröra dem. Av samma
skäl brukade en hövding aldrig liva upp en
eld genom att blåsa på cten, ty hans heliga
andedräkt skulle överflyttat sin naturliga
kraft till elden, och -denna skulle överflyttat
den till det kött, som man rostade på elden,
och de undersåtar, som förtärde detta kött,
skulle ’Ofelbart dödats av den övernaturliga
kraften.
”Sålunda var maorihövddngens
gudomlighet en förtärande eld, som tillintetgjorde
allt den kom i beröring im-ed. Det är
därför icke underligt, att «n sådan hövding
kunde pårälknä lydnad och underkastelse av
sitt folk. ” (Frazer.)
Skulle vi nu till skit, trotsande den
politiska vidskepelsen bland oss själva, försöka
antyda analoga företeelser i det moderna
samhällslivet, så ligger det nära till hands
att erinra om det ”Crottes-(inadentum”
(kungadöme av glids nåde), som vissa nutida
monarker och åtminstone en del av deras
undersåtar ännu fullt och fast tro på.
Med formeln ”av Guds nåde” i den
kungliga titulaturen förbindes liär
föreställningen, att -det högsta väsendet står i ett
särskilt förhållande till konungens person
och därigenom förlänar honom en förmåga
att förvalta sitt ämbete samt en
okränkbar-’het i siina officiella göranden och låtanden,
som han ’’omöjligt skulle kunna äga, 0111
gudomen förhölle sig gentemot honom endast
på det sättet som gentemot varje annan
människa. Denna övernaturliga
undantagsställning tros vara ärvtlig inom den legitime
monarkens ’familj; och d-en anses, såsom de
tyska, franska och spanska legitimisternas
närvarande hållning våsar, ingalunda övergå
till den .monark, som intar en störtad
legitim härskarfamiljs tron eller ämbete.
Le-gitimitetsprincipen är uppenbarligen en sen
aVikomling av forntidens tro på hövdingens
gudomliga härkomst och övernaturliga
sociala egenskaper.
Det kan frågas, huruvida ieke den
ärvt-liga monarkin från de nutida västeuropeiska
folkens kulturella och sociala
utvecklingsnivå betraktad, .innebär en god portion
tydlig social vidskepelse. Den sociala nyttan
av att -erhålla en statschef utan valkamp
måste vägas mot den sociala faran av att
-genom fortplantning in-om en viss familj
och g-en-om uppfostran i hovluft erhålla en
monark med blott .medelmåttig -eller mindre
än normal begåvning för sysslan samt aned
grundligt föråldrade och förvända sociala
åskådningssätt och utan den breda och
djupgående personliga sociala -erfarenhet,
som allena kunde ställa monarken över de
sociala partierna ’och klasserna.
Är det misstron till förmågan, att utan
samhällisruinerande kamp välja statschef,
eller är det kvarlevor av vidskepliga
föreställningar 0111 arvkonungens personliga krafter,
som i vissa länder hålla liv i den ärvtliga
monarkien? Eller är det blott tröghet?
Eller vissa samhällsklassers sociala
separatin-tre-ss-en?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
