Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För Hegel är den i naturen oeh
historien enligt de av honom konstruerade
dialektiska tankeformlerna
framträdande utvecklingen så att säga ett
avtryck av det absoluta begreppets egen
och för sig själv försiggående
självutveckling, en utveckling, som är fullt
oavhängig av varje tänkande
människohjärna.
Det absoluta begreppet eller ”idén
i och för sig” är icke blott till
av evighet, det är den egentligen
levande själen i allt bestående. Denna
inre idé slår om i sin egen motsats,
naturen, vari den utan medvetande om
sig själv uppträder såsom
naturnödvändighet och genomlöper en ny
utveckling för att slutligen återvända
från sin utvärtes tillvaro till sin
innerlighet och komma till självmedvetande
i viljan, som just i historien giver sig
själv objektiv verklighet och
realiserar sin egen frihet, alldeles oberoende
av den enskildes medvetna syften och
strävanden. — Här visar sig tydligt
motsatsen mellan Hegels uppfattning
av den rena allmänna viljan och
upplysningsfilosofins teori om den
individuella, av förnuftmotiver bestämda
viljan som drivkraft för
utvecklingen. Detta medvetande bryter sig
nämligen igenom i tänkandet och
historien från lägre till högre
utvecklingsstadier, tills slutligen det absoluta
begreppet fullständigt återkommer till
sig själv i den hegelska filosofin.
Detta systems —• och därmed historiens
— slutpunkt ligger just däri, att
människan kommer till insikt om den
absoluta idén, oeh att denna kunskap är
vunnen i den hegelska filosofin. Den
intellektuella slutgräns, som, enligt
vad Hegel själv påstår, ej kan dragas
upp för den mänskliga historiens
utvecklingsprocess genom upptäckandet
av någon s. k. absolut sanning, bildas
sålunda genom hans eget system.
Därmed blir hela det dogmatiska
innehållet i den hegelska filosofin förklarat
som en absolut sanning i strid med
hans egen all dogmatism upplösande
tankemetod. Den konservativa sidan
i det hegelska betraktelsesättet
triumferar över den revolutionära.
Ännu klarare framträder för oss
denna inre motsägelse hos hegelianismen,
om vi rikta vår uppmärksamhet på de
fordringar, Hegel uppställde, när det
gällde den absoluta idéns
genomförande i verkligheten, i det praktiska livet..
Enligt Hegel är rättsidén det
väsentligt bestämmande för den verkliga
rättens utveckling. Denna rättsidéns
utveckling manifesterar sig i
restaurationstidens upplysta preussiska
polisstat, som för Hegel blir kulmen i
praktiskt politiskt avseende för det
politiska förnuftets utveckling.
Den hegelska skolan delade sig
tidigt i flera olika riktningar. Den
yttre anledningen härtill är väl
närmast att söka i den strid, de
dagspoli-tiska frågorna framkallade.
Hegelianismen lämnade ock ett vitt rum åt
de mest olika praktiska
partiåskådningar. Den, som lade huvudvikten på
det hegelska systemet, kunde väl
vara konservativ i sin politiska
uppfattning — hegelianismens allmänna
tendens var ju att gent emot
romantikens svärmeri hävda de objektiva
makternas rätt. Den, som åter i den
dialektiska metoden såg
huvudsaken, måste väl bäst finna sig till
rätta inom det parti, som bildade den
mest radikala oppositionen.
Med konung Friedrich Wilhelm
IV av Preussen hade den
religiösa ortodoxin och den
feodal-abso-lutistiska reaktionen bestigit tro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
