Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nen. Kampen mot den positiva
religionen blev formen för den
dagspo-litiska striden. I denna strid föras
målsmännen för den radikala
strömningen inom den hegelska skolan allt
mer och mer till ett förnekande av det
principierande. i hegelianismen. Man
faller tillbaka på materialismen. ”Den
väg var. nu öppnad”, säger Engels,
”som. kunde föra oss till att förklara
människornas sätt att tänka under ett
givet tidsskede ur deras sätt att leva,
i stället för att envisas att, som man
dittills gjort, söka förklara deras sätt
.att leva ur deras sätt att- tänka.”
Föreställningarna om gud och det ideella
fattas som en reflex i människornas
medvetande av deras egna behov.
Någon återgång till 1700-talets
mekaniska och metafysiska materialism
kunde det naturligtvis icke bli fråga
■om. Denna var och är för alltid
övervunnen, väsentligen genom den stora
grundtanken hos hegelianismen, att
världen ej är att fatta som en
komplex av färdiga ting, utan som en
komplex av processer, vari såväl de
mera skenbart stabila tingen som våra
égna tankar och föreställningar
undergå en alltjämt fortlöpande omaduing
och utveckling. Genom att fasthålla vid
detta åskådningssätt hade man
upptagit eller bibehållit det rent
revolutionära momentet hos Hegel: den
dialektiska metoden. Det gällde nu att
gjuta nytt liv i dessa former, att utfinna
lagarna för den historiska
utvecklingen. Dessa strävanden knyta sig
särskilt kring namnet Karl Marx. Det
förmedlande i övergången mellan
Hegel och Marx, mellan den
idealistiskt-realistiska historieuppfattningen och
den materialistiskt-evolutionistiska
historieuppfattningen är att finna hos
Ludwig Feuerbach, en av de förnäm-
sta målsmännen för vad man kallar
Jun g-h egelianismen.
* *
Hos Feuerbach slår den hegelska
idealismen över i naturalism. För
honom existerar intet annat än naturen
och människan. Naturen är den
grundval, oavhängig all filosofi, på vilken vi
människor äro uppvuxna. De högre
väsen, vår religiösa fantasi skapat, äro
endast reflexer, fantastiska
spegelbilder av människan själv. Religionen
liksom moralen äro att förklara ur
den sinnliga människan och hennes
egna behov såsom sådan. De äro
uttryck för människans egna behov, som
objektivera sig i föreställningarna om
gud och det ideella.
Den förflackade och vulgariserade
form, vari den materialistiska
världsåskådningen uppträdde under det
adertonde århundradet och ännu på
1850-talet framlades av en Biiehner, en
Vogt och en Moleschott, hindrade
likväl Feuerbach att oförbehållsamt
erkänna materialismen och härmed
kritiskt övervinna hegelianismen och taga
steget fullt ut på den väg, varpå han
en gång slagit in. ”Materialismen är
för mig”, säger Feuerbach,
”grundvalen för det mänskliga väsendets och
vetandets byggnad’, men hon är icke för
mig, vad hon är för fysiologerna, för
naturforskarna i trängre mening, t. ex.
för en Moleschott, byggnaden själv.
Bakåt instämmer jag med
materialismen, men ej framåt”. Utan tvivel här
Feuerbach med dessa ord tydligt
utpekat den svaga punkten i all enbart
naturvetenskaplig materialism.
Människan är icke blott en naturvarelse;
hon är även en s amhäll s varelse.
Hon lever ej blott i naturen utan även i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
