Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
brukning är dyr oeh besvärlig — med
påföljd att denna över hövan
parcellerade egendom lätt blir ett byte för
sågverksindustrin ; sådana säljare — f. d.
små ”hemmansägare” — emigrera.
I ett synnerligen utförligt utlåtande
behandlas emigrationsfrågan och
där-med sammanhängande spörsmål av
hushållningssällskapet i
Gävle-b orgs län.
Om långt driven hemmansklyvning
och ägostyckning icke ökat
emigrationen, beror detta på de biförtjänster,
som erbjudas av ”industri, hantverk
och fiske”. Intensivare
jordbruksdrift har främjats av möjligheten att
dela upp hemman i mindre lotter och
av den omständigheten, att
arbetskraftsbehovet fylles av familjens egna
medlemmar oeh av ett fåtal
hjälpdags-verkare. När så är fallet — svär då
icke häremot ett påstående längre fram
i rapporten, att trävaruindustrin skulle
ha verkat skadligt för jordbruket s å
till vida, som ”de höga och lätt
förtjänade dagspenningarna skapat
olust för jordbruksarbete” samt
”vällevnad och smak för industriarbete”?
Det kan väl i allt fall knappt vara
fråga om nutiden, utan fastmer om
.”blomstrande tider” i början av
1870-talet, som visa oss en sågverksindustri,
den där betalar 5 å 7 kr. pr
man och 10 å 15 kr. pr man och
häst. Man kunde i detta sammanhang
önska få närmare besked om, hur det
kommer sig, att jordägare med icke
tillräckligt stor åkerareal, trots
påstådd god arbetsförtjänst (från
industrin) emigrera av andra orsaker
än ”rent ekonomiska”. Vilka
orsaker? I fråga om bruks- och
bolags-arrendatorernas ställning råder
däremot ingen oklarhet: den har varit
”mindre tillfredsställande” — ett
mycket lent uttryck för säkerligen
svåra förhållanden.
Sönderdelande och
levnadsställningen förvandlande inom folkklasser och
folkgrupper har industrin i hög grad
verkat i detta län. Utom
bolagsarren-datorer möta vi en tynande grupp av
torpare ”i norrländsk bemärkelse”,
d. v. s. yngre söner, som fått sig
anvisade ett otillräckligt mindre stycke
jord. Gården åt den äldste sonen har
varit regeln, som följts — och följden
har blivit, att emigrationen ökats och
intensivare jordbruk motverkats. Det
hör också till bilden, att jordägarna
envist nekat att sälja jord för odling åt
arbetare, medan jord däremot sålts åt
trävarubolagen. Så bära då
jordägarna en del av ansvaret för tingens
utveckling, som ju även får sin nyans av
att ”backstugan” utbytts mot ”hyrd
eller av arbetsgivaren bekostad fri
bostad” — med avhysningsrisk och
vräk-ningsperspektiv som bekant; här är
det uppenbart, att industrin kunnat
fråssa i arbetskraft även och kanske
förnämligast därför, att en rationell
och rättvis ägostyckning saknats.
Till tvivel och gensaga uppkalla nu
ett par påståenden i en skildring, som
eljes ger intryck av opartiskhet och
objektivitet. Om så är, att
trävaruindustrin betalar bättre än jordbraket
och om fabriksarbetet skulle vara mera
tilltalande —: kan man därför utan
vidare påstå, att ”arbetarna anse
jordbruksarbetet simpelt och föraktligt”?
Nej, de anse helt visst detta arbete
alltför litet lönande i förhållande till
sin tyngd — det är den enkla orsaken,
det är deras syn på sin egen existens,
medan rapportören själv ej kan frigöra
sig från en värdesättning, som måste
förefalla dem underlig. Vi ha här
inom jordbruket att göra med en dag-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
