Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
letär betraktas som något slags adelsskap;
ett socialt uppstigande anses nästan som
fanflykt. ’ ’
Arbetarnas klasskänsla är således
faran, framsprungen ur
arbetarrörelsen, vilken avlar det sociala missnöjet
och sänker arbetsintensiteten! Ty
lösen för varje framåtskridande måste
vara, skriver prof. Heckscher,
”uppryckning till en högre klass, snarare
än utjämning inellan klasserna”.
Vi ha sällan läst en framställning,
som mer påtagligt ställer de verkliga
förhållandena på huvudet. Det är
dessutom väl oblygt, att på arbetarrörelsen
kasta skulden för klassdrygheten i
vårt land och saknaden av sann
demokratism. Må vara att hos några
enstaka arbetargrupper ovilja mot
avan-cementet skulle göra sig gällande på
grund av en ideell klass- och
solidari-tetskänsla, tydligt är, att denna aldrig
vare sig skulle kunnat utbildas eller
bibehållas vid så hög grad, om den ej
bildats av det tryck utifrån, som
uppstått just av överklassens klassförtryck,
och de skrankor för avancementet
den uppställt. Hade hr Heckscher
tagit arbetarnas solidaritetskänsla som
förklaring uteslutande av oviljan
mot klasskillnaden, hade han
otvivelaktigt haft rätt. Då han försöker
därav även härleda bristen på djupare
demokrati, gör han en logisk
saltomortal, som torde uppmärksammas av
varje kritisk läsare.
Han försöker visserligen dölja
denna under den allmänna satsen, att en
uppryckning till en högre klass,
snarare än en utjämning mellan
klasserna, måste vara framåtskridandets
lösen. Men han kommer dels med
denna sats, att i strid mot en påtaglig
verklighet uppsätta den starkare
ståndscirkulationens land Sverge som
ett mönsterland för framåtskridande,
dels får han hela uppsatsen att utmyn-
na i en med det föregående så litet
sammanhängande sak, som fordran på
möjlighet till större och lättare
yrkesutbildning såväl för arbetare som
läskarlar i och för begåvningarnas
lättare fortkomst.
Detta slutresultat tyckes emellertid
förf. icke vara riktigt nöjd med, ty
han reserverar sig strax mot idén om
folkskolan som bottenskola. Dessutom
tyckes han själv inse, att resultatet
verkar skäligen magert, då det ej
yrkar på stort mer än ytterligare
ökning av den ståndscirkulation, vilken
enligt författarens egna ord så lätt
bildar det ”bildade proletariat”, som är
det betänkligaste av alla.
Att den större yrkesutbildningen för
arbetare, vilken förf. generöst tager
med, skulle vara ett odisputabelt gott.
äro vi de sista att bestrida. Men vi
betvivla, att vare sig dess införande
eller borttagandet av arbetarnas
”bristande lust” att avancera skulle
kunna befria herr professorn från den
arbetarnas klass- och solidaritetskänsla,
vari han ser egentliga orsaken ej blott
till arbetarnas klasshat utan även till
överklassens högfärd och vårt folks
svaga demokratism. Däremot drista
vi oss hysa den uppfattningen, att ett
rationellt bortarbetande av öve
r-klassens kastkänslor och ett
nedrivande av de hinder för avaneement.
för att ej tala om de hinder för
utövande av allmänna medborgerliga
rättigheter, som den uppställt, och
fortfarande ihärdigt kämpar för, skulle föra
oss ett gott stycke från vår nuvarande
halv-aristokratiska samhällsform mot
en sann demokratism, vilken då ej
blott bestode i accelererad
ståndscirkulation, utan framförallt i ökad
utjämning mellan klasserna.
G. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
