Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kratism. varigenom lagstiftning,
regering ocli administration bliva så
ordnade, att samhällets socialistiska
organisation och verksamhet ständigt
ordnas med största möjliga hänsyn till
varje medborgares rätt och plikt att
medbestä m m a i det allmännas
angelägenheter ocli att även i denna
sin sociala verksamhet vara en fri.
självansvarig, fullödig personlighet.
En viss hög grad av allmänt
välstånd oeh allmän kultur kunde tänkas
tryggat för en tid genom en socialistisk
despotism eller oligarki av den mest
”upplysta” oeh ”humanitära” typ.
Men glädjen bleve kortvarig, därför
att ett sådant styrelsesätt vore
oberoende av den fortskridande
själsutvecklingen inom de stora massorna och
kunde existera utan hänsyn till dessas
samtyc k e. Demokratismens
uppgift är att trygga samarbetet mellan
statsmakterna och livsutvecklingen
inom samhällets alla lager samt att göra
lagstiftningens, regeringens och
administrationens handlingar avhängiga av
hela nationens samtycke eller bifall.
Detta är något helt annat än
imperativa mandater, enkammarsystem,
referendum och förbud för
socialdemokrater att sitta i ”borgerliga” ministärer
o. s. v.
Det imperativa mandatet är
odemokratiskt, därför att det hindrar
mandatsinnehavaren att lägga hela sin
personlighet i mandatets förvaltande.
Han blir personligt ofri i sitt verk, och
både han och verket förkrympa.
Anordningen är odemokratisk även av ett
annat skäl — därför att den ger
väljarna en socialt värdelös eller skadlig
rättighet och sålunda, under sken av
att bevara deras myndighet, i själva
verket minskar deras förmåga att
socialt gagna sig själva och det allmänna.
Om det är omöjligt, att alla
myndiga medborgare sitta i parlamentet,
så är det också omöjligt att de p å
f ö r h a n d bestämma, vad som får
av-parlamentet beslutas. Parlamentet
vore ju överflödigt, om dess
utredningar och debatter icke hade avgörande
betydelse för beslutens art och
innehåll. En.annan sak är, att väljarna
måste kunna vägra att återvälja
lagstiftare eller ämbetsmän, som förvalta
sina uppdrag på ett sätt, som väljarna
i stort sett icke gilla.
Inför den radikala demokratismen
äro riksdagsmannens och
ämbetsmannens självansvar, personlighet, frihet
minst lika viktiga samhällsvärden som
någon annan socialt eller kulturellt
verksam medborgares självansvar,
personlighet, frihet. Det är i grunden
icke rimligare att giva en lagstiftare
ett imperativt mandat än att giva en
konstnär eller vetenskapsman ett
dylikt. Yi veta, att vi finge usel konst
och vetenskap av mandatbundna
konst-och vetenskapsutövare. Och
erfarenheten lär, att vi skulle få lika usel
lagstiftning enligt samma metod.
”Folket” har blott två ting att välja
på. Att lagstifta självt eller att välja
ombud, som man har förtroende
till. K vi kös förtroendet, så finnes ej
annan råd än att välja andra ombud
efter valperiodens slut.
Referendum har i huvudsak samma
fel som det imperativa, mandatet.
”Folket” kan ej veta om dess ombud
lagstiftat väl eller illa, förr än det
föreligger erfarenhet om de nyss stiftade
lagarnas verkningar, ilen referendum
är en metod att låta ”folket” avgöra
om en ny lag, inna n denna hunnit
bestå erfarenhetens prov. Mer verklig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
