Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sättning, men detta ligger säkert icke
i arbetarens eller samhällets intresse.
Byggnadsarbetarnas fordran på
förkortad arbetstid var alltså säkerligen
en väl motiverad fordran.
Men arbetsgivareorganisationerna
fråga icke efter en fordrans
berättigande ur kultursynpunkt. De ge all
kultur på båten, när deras verkliga
eller förmenta profitintressen komma
ifråga. Berlinarbetsgivarna hade i
detta fall förpliktat sig gent emot sina
kolleger i byggnadsindustrins
riksförbund att icke bevilja någon
förkortning av arbetstiden. Däremot voro
de 1907 villiga att bevilja en rätt
ansenlig förhöjning av lönerna.
Arbetarledarna rådde då sina medlemmar
att antaga det på sitt vis fördelaktiga
anbudet. Gamle Bebel kom själv till
ett möte för att i sin mån bidraga till
att förhindra striden, som endast
kunde sluta med ett allvarligt nederlag
för arbetarna. Ingenting hjälpte.
Slutligen lät förbundsledningen
medlemmarna få sin vilja fram, några
miljoner gingo åt — och nederlaget kom.
Detta hade svåra följder långt utanför
Berlin, och nu efteråt ha arbetarna
även där insett, att de gjorde en stor
dumhet den gången de ieke följde sina
ledares råd. Bland dem som mest
energiskt yrkade på strid befunno sig just
de, som varit organiserade den
kortaste tiden, och mången av dem
försvann under eller efter striden!
I de flesta av våra förbund är
cen-tralisationen mycket strängt
genomförd. Varje lönerörelse såväl som
varje strejk avgöres av vederbörande
för b undsstyrel s e. Denna är
ansvarig för förbundets medel inför
kongressen och mera än en gång har
den blivit klandrad för att ha varit
för givmild och medgörlig.
Detta starka centralisationssystem
är f. ö. alls icke något nytt i den tyska
rörelsen, ty redan i slutet av
1860-talet arbetade
Eisenacher-partiriktnin-gen ut mönsterstadgar för
fackförbunden. enligt vilka all strejkledning
skulle vara förbundsstyrelsens sak.
Och efter socialistlagens fall upptogs
denna princip nästan i alla de förbund,
som då startades, oaktat de fackliga
striderna då voro rena barnleksaker
mot dem, som vi nu måste föra.
Arbetarklassen har alltså all orsak
att icke låta leda sig av syndikalistiska
idéer, utan att i denna punkt hålla
fast vid de metoder, som hittills i
otaliga fall givit oss segern. Detta är
det representativa systemet,
sådant det utvecklats inom Tysklands
fackliga organisationer och som
likaledes alltid blivit använt i n o m d e i
t yska p a r t i e t.
Kooperatören och
fackförenings-mannen Adolf von Elm i
Hamburg har just med särskild skärpa i
denna meningsstrid hänvisat till p a
r-t i e t s praktik. Så länge ingen inom
partiet tänker på att giva massorna
den bestämmanderätt, som här åsyftas,
så länge borde också vissa
partilitteratörer avhålla sig från att giva
fackorganisationerna ”radikala” goda råd i
saker, som dessa själva bäst kunna
bedöma. Inom tyska soc.-dem. partiet
har det direkta lagstiftandet genom
folket aldrig tillämpats.
Partikongresserna — alltså representativsystemet
— ha alltid varit högsta instans i
alla partiets angelägenheter. De
besluta om partiets program,
organisation oeh taktik. Frågorna väckas
naturligtvis förut och diskuteras ute i
partiorganisationerna, men b e s 1
u-t e n fattas på kongresserna även i
punkter, som förut aldrig varit uppe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
