Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
flygel. Därför gingo vi tillsammans
med denna till folkriksdagarna, oeh
vägarna skildes först åter sedan det
visat sig att vi stodo ensamma om
föresatsen att verkligen sätta in de
röst-rättskrävande arbetarskarornas hela
kraft för att nå ett resultat.
När vi sedan trängde in med en
hastigt växande fraktion i riksdagen,
mötte vi där arbetsgivarehögerns
upprepade försök att genom k 1 a s s 1
a-g a r förlama den för dem allt mer
besvärliga arbetarrörelsen, särskilt
fackföreningarna. Det liberala partiet
hade, med all oklarhet i dessa ting, doek
intet bestämt klassintresse av att
kapitalismens makt stärktes gent emot
arbetarna. Tack vare denna situation,
där således i aktuella
klasskampsfrå-gor skiljelinjen gick icke mellan
borgerliga och socialister, utan mellan
höger och vänster, lyckades vi avvärja
undantagslagarna mot samhällsfarliga
strejker 1905, lex Hildebrand 1908 och
nu senast, trots att storstrejken klart
visade var den verkligt fundamentala
skiljelinjen går, även de Peterssonska
avtals- och föreningslagarna 1910 och
1911.
Och envar vet att allt detta visst icke
var endast riksdagspolitik. Vid valen
både 1905 och 1908 har kampen mot
klasslagarna stått i förgrunden, och
våra partikongresser ha utan
nämnvärd meningsskiljaktighet manat
arbetarna att, där de ej kunnat föra fram
sina egna, stödja sådana liberaler, som
ej ville gå med på klasslagar.
Vårt partis hela utvecklingshistoria,
liksom för övrigt om vi så må säga
hela den politiska atmosfären här i
landet, gör således här en bred
vän-stersamling för en aktuell huvudfråga
alldeles naturlig. Socialdemokratin
har aldrig på långa vägar när varit här
så ”varg i veum” från det gamla
samhällets sida som genom årtionden var
fallet i Tyskland; när hr Lindman
gjort några ansatser att deklassera oss
till medborgare av lägre grad har han
bara haft Höglunda som sin kumpan,
och det hela har klingat lika oäkta
som det specifikt religiösa i
riksdispo-nentens renässans.
Gent emot ett högervälde, som
endast är översättningen i politik av
arbetsgivareföreningarnas anspråk att
bestämma om arbetsvillkoren och
storfinansens pretention att ytterst leda
alltsammans, har därför hos oss
arbetarnas parti den uppenbara plikten
mot sin klass att söka samla alla
krafter, som vilja vara med att
bekämpa ett så folkfördärvligt tyranni.
Endast en steril doktrinarism, som
förlorar all känning med verkligheten,
kan i en sådan situation tro sig gagna
socialdemokratin genom smädelser mot
dem, som vid vår sida bekämpa detta
högervälde. Här är icke fråga om att
någon gör sig illusioner om
liberalismens fasthet i alla väder. Det är
sannerligen icke till den vi mana
massorna att sätta sin lit. Men detta är
ett, och ett annat är, som Kautsky
säger i mottot här ovan, att fatta sin
tillfälliga medkämpe hindrande i armen i
stället för att taga honom på orden
och driva honom fram i striden.
Sådant vore icke längre politik, utan
monomani.
Vad som sker under våra ögon i
Tyskland, där så ofantligt mycket
större hinder stå i vägen, där det
gäller för världens starkaste och på
samma gång hittills genom förhållandenas
makt mest exklusiva socialdemokrati
att för första gången anpassa sig
efter nödvändigheten av en viss
samverkan med liberalismen, det blir för oss
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
