Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Varje filosof bär brytningen mellan
dessa båda tendenser inom sig. Han
vill lämna allt det nyktert
vetenskapligt vunna oeh gå till de yttersta
problemen och med en lösning av dem
vända tillbaka till livets konkreta
konflikter. Filosofen vore ieke filosof,
om han icke längtade bort från de
lyckounkna vissheterna till
gränsproblemens vildmark.
Men ju värre han våndats under
svårigheterna med de metafysiska
frågorna, desto klarare ser han
positivis-mens nödvändighet. Grubblaren, som
övertygat sig om tillvarons
obegriplighet, går ner från berget med en
allvarligare vilja att söka sig till rätta
utan lösningen. Pedagogiken blir hans
livsåskådning: hans folkuppfostran
blir inget nedlåtande populariserande,
ingen välvilja mot efterliggarna av en
som själv vill hasta vidare, utan en
egen angelägenhet. Livets nio och
nittio vill han inte lämna för det enda
förlorade. Han kan välsigna det
dagliga brödet, som bara den kan göra,
som länge fått leva på
transcendental-filosofiens magra kost.
Denna motsats är oövervinnelig.
Den finns som lynnen hos olika
individer och som rytmer hos den enskilde.
Från de konkreta frågorna ledes
tanken ständigt på nytt till filosofien.
Här är en ständig växelverkan. Vi
svänga mellan sund pedagogisk livstro
och filosofisk upprivenhet.
Ögonblickets lycka har alltid sin skåra, sin lilla
motsägelse, som icke blir klarad förr
än i ett större sammanhang — men det
stora sammanhanget nå vi aldrig, vi
måste vända om. vara ogudeliga och
låta oss nöja. Ingen kan vänta att
leva tills han fått sina principer klara
— tills likkistan är färdig. •
Även om en filosofi vore möjlig, vad
vore den värd? Vad kunde en absolut
moralprineip hjälpa i alla etiska
trångmål; Det finnes en oövervinnelig
motsats mellan individualitet och
abstraktion. Till det abstrakta leda alla
vägar, i varje enskilt ligger det
allmänna; men det enskilda kan icke utan
vidare härledas ur det allmänna.
#
Positivismen har sina arter. Ett
vanligt misstag är att den nödvändigtvis
skulle vara bankrutten och tröttheten.
Det är en art. En koncentration kring
det enda nödvändiga kan vara ett fast
grepp, en ansats, som ger livet fart -—
men också den snävaste
begränsning-av alla intressen för att få ro.
Stoikerna och epikuréerna blevo ”praktiska”
positivister av trötthet och likgiltighet,
reducerade sina spekulationer för att
få sinneslugn, apatiens lycksalighet.
Eenässansens positivism däremot är
visst ingen trötthet. Dess återvändo
till det humana är icke den ”döende
antikens” självintresse. Det var
jublet att komma ut en daggfrisk
morgon, det var upptäckarglädje. Vi leva
på ingenting. Man är glad åt sin
oavhängighet. ”Ich hab’ mein Sach auf
nichts gestellt. ”
En modern positivism står icke under
en så enkel antites. Den är klokare
oeh lugnare och allvarligt arbetande.
Den har icke obundenhetens jubel
utan mera nykterhetens entusiasm.
Däri påminner den om Sokrates. Först
ocli främst reda och klarhet i
grundbegreppen med så enkla medel som
möjligt för att därigenom få dem
allmäntillgängliga. Filosofiens första
uppgift måste vara att visa. hur långt
frågorna kunna lösas utan filosofi.
Begreppen måste klaras. Livets
grundbegrepp få icke pratas bort i
diskussioner, det är Sokrates oeh
Fiehtes tal till folket. Den billiga
polemiken. den kritiklösa kritiken
fräter sönder grundsanningarna. Och så-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
