Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är ingen tillfällighet, att
”Reflexioner för dagen” avslutas med två
Spinoza-studier. Spinozas lynne är
uppfostrarens. Icke hata. Hatet, sorgen,
ångern, medlidandet, är ett nytt ont,
som ökar det onda, som redan finns.
Livet skall levas positivt, sub
specie boni, i glädje. Hilaritas!
Redan ordets klang säger oss, vad
Spi-noza menar: ”den fasta, spänstiga,
lätta, solglittrande stämning,
vilken är spinozismens livsluft”. Denna
inre fröjd, den vises grundstämning,
genomgår också Hans Larssons
produktion och medvetet eller omedvetet
uppbyggt på samma tema: Världen
kan begripas, därför är den
”riktig”.
Begripligheten och därmed
fullkomligheten är givetvis för en modern
filosof, som passerat Kant och Fichte,
icke så axiomatiskt given som för
Spi-noza.
Men varje lösning av ett
detaljproblem, menar II. L., kan ge en förkänsla
av det hela. ”Den metafysiska
hemligheten flyr alltjämt undan, men som
en allt klarare hörd harmoni, och var
gång jag fått ett detaljproblem bättre
utrett, hör jag harmonien tydligare
och tillvaron blir liksom renare i
tonen.” (Sid. 133.) — Varför just
harmoni? — Tankeklarhetens glädje
liksom förädlar tankeobjektet. ”Det
intellektuella livet får, i samma mån som
”Väntar anan av guden lycksalighet, så är
han en avgud”, citerar han från Fichte.
Hedningen väntar hjälp av sina gudar,
därför är han just hedning.
Det finnes också en sund ”hednisk”
materialism. ”De gudar som hjälpa, äro
verkliga gudar, och normgudarna abstrakta
filosoffoster ’ skulle jag fräckt vilja påstå.
Den som lider, vill ha hjälp av sin gud. Den
rent yttre meningslösheten i tillvaron är en
instans mot, så gott som normernas faktum
för en guds existens. Makt- och lyckokravet
är ett moment i det hedniska, som har rätt
att bestå som e n av vägarna till gudarna vid
sidan av det ideella. Kunde spiritistiska
medier materialisera mat och värme, så vore
proletären en skeptisk narr, om han icke
trodde. Men nu — blommor och apelsiner.’
Hedendomens idélöshet är icke blott,
”simpelhet” — den blir simpel först om gudarna
endast spegla materiella värden, mättad
mage oeh lyckligt mnskelläge.
det har känning av tillvarons själva’
centrum, en stämning av höghet och
salighet”... ”Forskaren, iakttagaren,
blir åskådande och tillbedjande.”
(Idéer och makter. S. 68.)
Med denan ro blir evolutionens
problem icke olösligt. Liksom i Spinozas
system löpa till sist frihet och
nödvändighet samman. De kunna det utan
risk för moralen, därför att naturen
till sist bär fullkomligheten immanent
i sig själv. Vår avsikt och
universums kan bliva en. ”Man känner på
sig, att över våra avsikter äger rum
en inriktning efter avsikter, som vi
icke fullt komma underfund med; en
påtryckning av för oss mindre
åtkomliga faktorer, av tillvarons innersta
behover”. (S. 152. Jmf. Poesiens
Logik s. 148.)
Moralen går här omärkbart över i
religion. Lyckolivet föder förnuft.
”1 den primitiva åtrån finns väl också,
slumrande, förnuftsåtrån.” Den
avkapslar sig så småningom eller,
hegelianskt tänkt, världens förnuft blir i
människan medvetet om sig själv,
”vaknar slutligen till självbesinning
och igenkänner tillvarons syften”.
(Sid. 167.)
Denna intellektualistiska optimism
vore värd sin särskilda undersökning.
Jag ställer mig kritisk och avvaktande.
Här gäller det nu endast att förstå den
som en sida av ett pedagogiskt
temperament, Hans Larssons filosofi har den
suggestiva kraft som de tankar, som
födas i ensamhet och tystnad; först
de känna vi riktigt som våra egna. de
övertyga. Varje tanke står på rot,
växer organiskt upp ur egen mark och
syrsättes av vardagarnas problem. Den
har jordvärme och det sunda
växandets optimism, sa vens glädje.
Den ljusa intellektuella intuitionens
mystik omsluter allt i Hans Larssons
filosofi; i den löper till sist all idealitet
ut. Är intuitionen spänstig, så är den
också moralisk aktualitet och
konstnärlig stämning, den är religion, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
