Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lycklig ”religio” med det hela. — Vill
man finna ett ”conciliant” moment i
Hans Larssons filosofi, så ligger det
här.
Det finnes människor, för vilka
tankarna äro ’ett naturligt sätt att leva.
De andas med dem — så omedelbart
komma de och gå. De tänka
smärtfritt. Tankarna komma som repliker i
ett samtal, där svar och frågor, klarhet
och större klarhet följa som
fordringar tätt på varandra.
För andra åter blir varje tanke ett
grubbel, som de vilja löpa ut i öknen
med, de enklaste problem lösas i vånda
och oro.
Det är ingen intellektuell rangskala
mellan dem, som kanske någon av den
första typen skulle vilja göra
gällande, därför att han liksom kan föda
levande ungar, där den andre måste
ruva på ägg. Det är olika
själslig-atmosfär, olika stil.
Hans Larsson hör nog närmast till
den första typen, som Spinoza hörde
dit och som Sokrates.
Den republikanska religionen.
Brev till TIDEN från Portugal av DAVID SPRENGEL.
Lissabon, mars.
Många ha sagt, att republiken i
Portugal kom för tidigt. Jag för min
del känner mig allt mer och mer böjd
för att tro motsatsen. De som mena,
att omvälvningen infann sig i förtid,
söka stödja åsikten med att orda om
befolkning-smajoritetens okunnighet.
Men som nationen naturligtvis
önskade det gamla förmvndarväldet ersatt
med fria institutioner just för att få
bort de händer, som tryckte den ned
mot jorden, räta ryggen och kunna se
upp mot ljuset, blir detta resonemang
dock som att driva bort den törstiga
från källan med motiveringen, att
hans strupe bränner. Det kan
visserligen vara farligt att dricka hastigt, när
man är alltför törstig, men den, vars
åtrå efter vatten helt gäckas, blir
vansinnig oeh dör. Och de oligarkier,
som i det forna Portugal höllo vakt
om brunnen och skopan, hade en
princip, som ingen skulle kunnat få dem
att gå ifrån: att aldrig dela med sig.
Den exaltätion, som föregår döden
av törst ocli hunger, liade sedan
åtminstone ett årtionde före monarkins
fall fullständigt bemäktigat sig
massan av folket. Jämvikt fanns icke
kvar i sinnena. På platsen förstår
man det utan svårighet; allt som
möter en talar till en därom.
Portugiserna ha av naturen praktiskt och
sunt förnuft mer än de flesta, men
under längre umgänge med dem
träffar man hos nästan var och en något
av hysteri och förrycktliet, som
verkar som spår av lidande, märken efter
martyrskap.
Endast som patologiskt fenomen
fattar man, att en hel del intelligent
och upplyst ungdom och, vad mer är,
förträffliga, lysande skriftställare som
Ramalho Ortigao och den nyss avlidne
Fialho d’Almeida, kunnat tro
Portugals pånyttfödelse möjlig genom den
rysliga diktatorn Joao Franco.
Läkarna säga, att det är vetenskapligt
bevisat, att Franco var en degenererad och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
