Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är emellertid allt erkännande värd.
Författaren upptager bägge de
huvudanklagelser mot bestående
samhällsordning, som äro socialismens
kännemärken, nämligen kritiken av
fördelningen och kritiken av produktionens
planlöshet. Och om de också icke
utföras till en konsekvent genomtänkt
samhällsåskådning, vittna de dock
oförtydbart om huru socialistiska
tänkesätt vinna terräng bland de ärligt
radikala elementen.
Av särskilt värde är den
motionsför-teckning, som åtföljer. Dock hade det
betydligt förhöjts, 0111 även
motionernas öde kunnat meddelas med
angivande av partiställningen till dem.
Efter vilka gränser förf. uppdragit
gränsen kring de ”demokratiska”
motionerna angives ej. Om de flestas
karaktär kan väl ej tvistas, men nog
verkar det litet kuriöst att finna t. ex.
premier åt skeppsvarven bland de
demokratiska kraven!
Max Adler. Der Sozialismus
und d i e Intellektuellen.
Wiener Volksbuchhandlung. Wien
1910.
D :r Max Adler, Wien, framlägger i
detta arbete (Socialismen och de
intellektuella) några synpunkter i fråga
om själsarbetarnas ställning till
socialismen. Ehuru denna fråga icke är
direkt aktuell i vårt land. kan det på
grund av ämnets principiella vikt vara
av visst intresse att följa Adlers
tankegång.
Inom den tyska kulturvärlden liar man
diskuterat de intellektuellas ’ ställning till
socialismen, men i denna diskussion
betonas enligt Adler icke med någon styrka det
rent kulturella sambandet. Fastmer ha
ekonomiska synpunkter varit dominerande. Att
vädja till det intellektuella proletariatet med
ekonomiska skäl, att m. a. 0. framhålla de
intellektuellas betryckta ställning i vårt
kapitalistiska samhälle torde ur
propagandasynpunkt vara av tvivelaktigt värde.
* Adler har valt ordet intellektuell som
beteckning för alla, vilka för sin
yrkesutövning i samhället ’måst avlägga ett större
teoretiskt kunskapsprov (alltsä räknas dit
ej endast akademiker i trängre mening).
Då själsarbetaren sympatiserar med
socialismen, har det en helt annan ideologisk
betydelse, än då kroppsarbetaren gör det, de
intellektuella betona starkare det
socialistiska slutmålet, kroppsarbetarna se i
socialismen mera direkta intresseuppgifter.
Adolf Braun skriver,w att det icke finnes
några allmänna grunder för de intellektuellas
socialistiska sympatier — Adler visar med
tungt vägande skäl motsatsen. Icke endast
den växande proletariseringen bland de
intellektuella, utan en fördjupad insikt 0111
socialismens väsen måste driva dem över till
socialdemokratin, socialismens politiska
bärare. Orsaken till de intellektuellas
socialistiska sympatier ligger främst 1
socialismens kulturinnehåll och det andliga arbetets
egna betingelser.
Redan för 100 år sedan sökte filosofen
Fiehte, som ibland burit äran av att. kallas
Tysklands förste socialist, 1 sina berömda
tal till den tyska nationen hävda betydelsen
av de bildade klassernas kulturarbete bland
de bredare folklagren. Han förutsåg
framväxande klassmotsatser, som han dock
hoppades skulle försvinna med bildningens
demokratisering. Emellertid ha de
intellektuella icke fullföljt de kulturuppgifter,
Fiehte anvisade som deras.
En tid fanns, då de humanistiska idealen
i såväl diktning som filosofi tillhörde den
framåtsträvande intelligensen. Det
allmänna frigörelsearbetet i mitten av förra
århundradet iippbars till stor del av dåtidens
intellektuella.
Men då bourgeosiens makt var stadfäst,
skilde sig de intellektuella från de bredare
folklagren. Råheten i och de förtvivlade
utbrotten av massornas frigörelsekamp, en följd
av den härskande sociala oordningen, satte
många intellektuella som denna oordnings
orsak, •— en betänklig förväxling, som Adler
framhåller.
När en djupare ideell syn på frågorna
finnes, får denna utstå en svår dust med livets
realiteter —- den ekonomiska dagskampens
fordringar. Och den hotade idealismen i
den borgerligt intellektuella världen räddas
genom isolering i en trång krets. Tankarna
på tidens brännande sociala frågor, där
dessa gå niot en borgerlig allmänåsikt, låter
man fara. Eller man ägnar sig med så stort
* Neue Zeit, XXVII, 2, sid. 852.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
