Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligen annan art än annan
politisk maktutövning.
Regeringen skall styra, och det måste
ske i e n riktning.
Men det har också proklamerats som
plikt mot de folklager,
socialdemokratin representerar, att försöka utnyttja
regeringsmakten. En sådan
skyldighet konstitueras dock först i den mån
det kan uppvisas, att dessa folklagers
intressen verkligen bäst befordras
genom denna maktutövning. Någon
plikt att använda odugliga eller
skadliga medel, ens på försök, föreligger
dock ej. Detta arguments värde beror
sålunda helt ocli hållet på de
följan-des.
De påstådda fördelarna av att
begagna (och nackdelarna av att icke
begagna) tillfället vila på den
förutsättningen, att samregering kan omvandla
ett partis program och karaktär. Man
måtte utgå ifrån, att liberalismen blir
mera radikal genom samregeringen.
0 m så skulle vara förhållandet, vad
garanterar att ieke en motsatt
förändring äger rum med den andra
samregerande kontrahenten?
Ministersö-cialismens anhängare ha emellertid,
icke förebringat några
sannolikhets-skäl för att ett stort parti kan
radikaliseras genom en så enkel åtgärd som
att sända in i dess regering några
representanter för ett annat parti. Det
är väl dock ieke eventuella personliga
åsiktsförskjutningar hos ministrarna,
som bli avgörande för politikens
inriktning. Regeringsmedlemmarna
representera sitt parti, partiet sina valmän.
Där ligger tyngdpunkten. Det liberala
partiet blir så radikalt som dess
valmän äro, den liberala regeringen så
radikal som sitt parti. Det är att börja
1 alldeles orätt ända, om man sätter sin
lit till regeringens radikalisering i
stället för till valmanskårens. Ytterst
ligger det politiska avgörandet dock
varken hos regering eller riksdag utan
hos folket i val. Nu har det liberala
partiet framgått ur detta val såsomidet
största partiet. Yalet har skett på ett
bestämt regeringsprogram, som
liberalismen är skyldig sina valmän att
realisera. Hur skulle dess regering
kunna gå utöver detta programs
gränser? Och det är väl ändå någonting
m e r a, som ministersocialisterna
hoppas av en samregering.
Men blir det inte något mera, då
förfaller också möjligheten att pröva
våra teorier genom regeringsmaktens
utövande. En socialistisk minister i
en liberal regering har ju t. o. m.
mindre möjligheter att framföra
socialistiska krav iiropositionsvägen än en
socialdemokratisk riksdagsman har på
motionsvägen. Hur tänker man sig
egentligen praktiserandet av de
teorier, som skilja oss från liberalismen
— och det är väl dock dessa som äro
våra i egentligaste mening?
Det starkaste argumentet för
ministersocialismen är onekligen dess
förmenta påskyndande av utvecklingen i
socialistisk riktning. Ingen
socialdemokrat torde vilja bestrida Steffens
mening, att sedan väl de första stegen
tagits i socialistisk riktning kan
ingen återvändo tänkas. Men däremot
har man anledning att bestämt
bestrida den meningen, att dessa steg skola
kunna tagas av en övervägande liberal
regering. Det skulle förutsätta att
liberalismen icke längre är liberalism,
eller att inga bestämda gränser
förefinnas mellan socialism och liberalism.
Här ligger nu problemets
kärnpunkt : finnes det bestämda
och djupgående gränser
mellan de partier, som för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
