Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för att de icke skola tillvälla sig
personligen den samhällsmakt, som måste
ligga fast förankrad hos folket som ett
helt. Detta ledare- och kontrollarbete
uppdrager nationen åt en särskild
församling av ombud — parlamentet.
Detta allena skall ha den
lagstiftande såväl som den högsta
kontrollerande makten i hand (det senare
möjligen jämsides med
”statschefen”). Att regeringen och i sista hand
även statschefen framgå ur
parlamentet betryggar det inre sammanhanget,
mellan lagstiftningsarbetet och det
utförande regeringsarbetet samt
förenklar nationens kontroll över det hela.
Nya parlamentsval bli nog för att
åstadkomma rättelser eller
systemförändring.
Jag lägger alls ingen vikt vid
enskildheterna i detta, ur den
närvarande verkligheten lånade system för
statsmaktens utövande (vilket har sina
motsvarigheter inom
partiorganisationerna, i fackföreningsrörelsen o. s. v.).
Detaljerna kunde i en socialistisk
demokrati bli helt annorlunda. Vad som
här intresserar mig är allenast frågan,
vilka principer nationen måste
följa för att vara förvissad om att
ständigt såsom ett helt
behålla hela statsmakten eller den
organiserade och centraliserade
samhällsmakten i sina egna händer.
Det kan nu löna sig att åter kasta
en blick uti Bousseaus Contrat
social — den radikala borgerliga
demokratismens bibel och nu senast i vissa
stycken även den revolutionära,
anti-parlamentariska syndikalismens
urkund.
I III bokens XV kapitel, som hand-
lar ”om deputerade eller
representanter”, skriver Bousseau på följande
märkliga sätt:
”Folksuveräniteten kan icke
representeras, av samma orsak som den icke
kan föryttras. Den består väsentligen
i den allmänna viljan, och viljan låter
sig icke representera. Den är på ena
eller på andra sättet. Något
mellanting är omöjligt. Folkets deputerade
äro därför icke och kunna icke vara
folkets representanter. De äro endast
folkets kommitterade. De kunna icke
definitivt besluta någonting. Varje
lag, som folket icke omedelbart självt
bekräftat, är alls icke någon lag. Det
engelska folket tror sig vara fritt.
Men det bedrar sig mycket. Det
är fritt endast under parlamentsvalen.
Så snart dessa äro över, är folket slav,
existerar icke politiskt. Det bruk, som
engelsmännen göra av sina korta
fri-hetsögonblick, låter dem emellertid
väl förtjäna, att de förlora sin
frihet.” (Detta måste läsas med tanke
på de politiska förhållandena i
England, Frankrike och den övriga
världen omkring 1762.)
Den borgerliga demokratin har intet
avseende fäst vid dessa Bousseaus
spekulationer över orimligheten av ett
representativsystem. Våra dagars
anarkister (Krapotkin) och syndikalister
(Sorel) hava däremot gripit ut denna
tes såsom det värdefullaste uti
Bousseaus hela lära om staten och
demokratin.
Det saknas emellertid totalt någon
erfarenhet, som visar att en demokrati
utan representativsystem skulle vara
möjlig uti stora
samhällsförhållanden. Bousseau blir, i likhet
med’Krapotkin och Sorel, driven till det
evolu-tionistiskt orimliga förslaget, att vi
skola avstå från det stora
samhällslivet och gå tillbaks till det helt
lilla och primitiva — för att bevara
oss för representativsystemet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
