Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Såsom Sidney ocli Beatrice AVebb
visat uti sin förträffliga studie över de
engelska fackföreningarna (I n d u-
strial Democracy, London
1897) börja ännu i dag de små och
primitiva demokratierna utan
representativsystem, men måste
undantagslöst införa detta, jämte regerings- och
förvaltningsapparat, så snart de växa
sig stora och komma in i ett
komplicerat samhällsliv. Jag säger ”måste
införa”, ty det saknas nästan aldrig
under övergången från små till stora
förhållanden en serie försök att undvika
representativsystemet och den
fack-mässiga ”byråkratin” och
”regeringen”. Men försöken misslyckas
regelmässigt på ett sätt, som visar att vi
här ha att göra med en allmän ocli
djupt i förhållandenas natur rotad
sociologisk ”lag”.
* *
*
Emellertid är en teoretiker av
Rousseaus formidabla kaliber icke så
lätt skjuten åt sidan—icke ens då man
kan vederlägga honom med 150 års
social erfarenhet efter den tidpunkt,
då han skrev.
”Jag säger således, att
suveräniteten, som icke är annat än den
allmänna viljan, aldrig kan föryttras och att
suveränen (folket), som icke är annat
än en kollektivvarelse, aldrig kan
representeras genom någon annan än
sig själv. Makten kan visserligen
överflyttas från den ene till den andre,
men ieke viljan.” (Contra t
social, bok II, kap. I, början.)
Åter en kärnsanning, som icke blivit
anfrätt av lialvtannat sekels sociala,
politiska, ekonomiska, intellektuella
revolutioner! Det suveräna folkets
kollektiva vilja är e n sak.
Representanternas vilja är en annan sak.
Liksom min vilja och din vilja aldrig
i livet kunna bli annat än två skilda,
mer eller mindre inkongruenta
entite-ter. Detta vilja vi hålla fast.
Medvetandet om detta faktum
up-penbarar sig hos talrika stora
demokratier med representativsystem. Man
har känt och erkänt svalget mellan
folkviljan och representantviljan, och
man har försökt olika metoder för att
göra den senare underdånig den förra.
Man har prövat det imperativa eller
bundna mandatet — med
oföränderligen negativt resultat. De ”bundna”
representanterna blevo alldeles
odugliga representanter och
såsom sådana farligare för samhället än
”obundna”. Dessutom vet man, att
kraftfulla personligheter icke. låta
”binda” sig. Man skulle då få avstå
från. dem och systematiskt låta sig
representeras av de mindre begåvade och
mindre viljestarka. Jag återkommer
till denna märkliga idé!
Man har prövat det s. k.
”initiativet”. Varje man i hela folket skulle
ha rätt att ”väcka motioner”, som
representantförsamlingen vore skyldig
att upptaga till behandling.
Omöjligt! Motionerna blevo så förfärande
många och i flertalet fall så
förfärande, opraktiska och orimliga, att
representantförsamlingen mycket hastigt
(med hela folkets
stillatigande medgivande!) upphörde
att taga någon notis om dem.
Man har prövat referendum —
varigenom folket får yttra sig om
representantförsamlingens lag förslå g,
innan dessa få bliva lag. Resultatet
erkännes vara synnerligen
dåligt. Det har visat sig, att folkets stora
massa alls icke besitter de
intellektuella förutsättningarna och den
sakkännedom, som fordras för att b e d ö m a
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
