Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nytt och gammalt, mellan vetgirighet
oeh tröghet, mellan smidig intelligens
och förbenad dogmatism.
Naturvetenskapens första stora upptäckter datera
sig härifrån, den humanistiska
forskningen inledde en glänsande ajra, oeh
slag i slag kommo underrättelser om
oanade länder. Den andliga
horisonten vidgades, den gamla världen fick
ögonen öppna för jordens litenhet och
världens storlek, människorna sågo
mera nyktert och förstående på gamla
skröpligheter och fingo hänförelse för
det nya, som segrande trängde fram.
De gamles kultur återupplivades, och
tack vare den ungefär samtidiga
tryckerikonstens uppfinning tog
spridningen av boklig lärdom fart. Ej under
att denna tid är så rik på uppslag och
idéer, ej under att jättegestalter träda
fram imponerande ännu på oss.
Mänskligheten hade tagit ett stort steg
framåt, barnskorna voro nu uttrampade.
Om man då, mitt i denna universella
rörelse, hade växt upp i ett land, där
häftiga inre stridigheter i andlig och
världslig bemärkelse pågingo, där
kungar oeh hertigar stodo mot varann
och prelater oeh lekmän lössläppte
gammalt agg, kunde följden blivit blott en:
ett känsligt, reagerande sinne, som
tagit sitt parti våldsamt, obehärskat och
energiskt. Frankrike erbjöd just vid
denna tid ett sådant skådespel.
Katoliker och hugenotter skärmytslade om
sin kanske ej så mycket
religions-som maktställning i övrigt.
Henri-karna och Guiserna stodo i harnesk
och striden gällde här samma mål. Men
samtidigt arbetade den stora kulturen.
Rika andar befruktades av
antikkännedomen oeh läto en frisk fläkt av nya
tankar blåsa över landet. Den gamla
latinska kulturen, som aldrig riktigt
dött i Gallien, sköt nya skott, och
genast vid det nya tidevarvets början
tager Frankrike sin ledarroll i
universal-litteraturen. Ur denna till synes
planlösa förvirring ocli oreda utkristallise-
ras nu den ena efter den andra av
litteraturens heroer, såsom Ronsard,
Mon-taigne, Rabelais och Calvin. Bland
dessa förelöpare till modern tid reser
sig en figur, som visserligen i artistiskt
litterärt avseende ej når till de förras
höjd, men vars verk ej kan skattas nog
högt såsom ett karaktäriserande utslag
av den tidens starka, trotsiga men
samtidigt intagande litteratur. Denne man
är E s t i e n n e de La B o é t i e och
hans förnämsta verk är Discours
sur la Servitude Volontaire
eller Le C o n t r ’ u n.#
Det är mot bakgrunden av tidens
politiska liv, som La Boéties skrift bör
ses. Hans levnad infaller under
Katarina av Médicis och Valoisbrödernas
olyckliga regeringsår. Plundrande,
rovlystna skaror dra genom landet,
sägande sig vara ömsevis hugenotter,
ömsevis katoliker, anpassande sig efter
befolkningens tänkesätt. Den
lothring-ska släkten Guise underblåser oron för
att minska konungamakten och själv
kapa åt sig ett gott stycke därav.
Prinsarna Condé, ”av blodet”, äro
hugenotter och ställa sig följaktligen j
pansar mot grevarna av Guise. Det
katolska prästerskapet opererar öppet och
lönligt, med jesuitiska medel, för att
störta hugenotterna, vilka i sin tur allt
mer och mer befästa sin maktställning
för att kunna uthärda den ojämna
kampen. Den ursprungliga
religiosi-ten blir bisak, den politiska övervikten
huvudsak. Religionen blir
språngbrädet ut mot de politiska tinnarna.
Korruption och förräderi gå hand i hand,
det blir ett inhemskt trettioårigt krig i
smått. De ädla gestalter, som höja sig
i den kulturella skymningen, äro få och
över axeln sedda. De tvingas att
antingen få finna sig i en ständig livsfara
eller ock dra de sig, förgrämda och re-
* Betraktelser över det frivilliga slaveriet,
eller ”Mot enväldet”.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
