Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
signerade, tillbaka till någon
undangömd vrå för att i ro få meditera över
tidens ondska. La Boétie hörde till
dessa senare. Ilan framlever sitt liv
som ”conseiller au parlement” (en
domaresyssla) i Bordeaux och
förnöter sin lediga tid med översättningar
från grekiska och latinska klassiker.
Vänner samla sig kring honom,
beundrande hans ädla personlighet och
rättrådiga karaktär. Den mest intime
vännen blir essayisten, den bitande
ironiske och skeptiske Michel de
Mon-taigne.
* #
”Betraktelser över det frivilliga
slaveriet” är doek ingen den lugna
reflexionens frukt, det är indignationens
ljungande verop, den manliga
stolthetens kraftiga protest. Man får ej söka
något positivt hos La Boétie, han är
där fullständigt impulsens man, som
reagerar med stålspänstig’ våldsamhet
mot frihetsstrypningen. Folket
tillropas ett skarpt: Giv akt! mot dessa
Herrens smorda, som dock ej äro annat än
människor. Är då all dygd
försvunnen hos de våra, att de så gärna
underkasta sig oket? frågar han. Ty
friheten är det första villkoret för alla
fröjder och njutningar.
”... elle perdue, touts les maulx viennent å
la file, et les .biens mesmes qxii demeurent
aprez elles perdent entierement leur goust et
leur saveur, corrompus par la servitude. ’ ’ *
Landet’ med monarki sk
statsförfattning är utan återvändo prisgivet åt
monarkens begär och önskemål, åt
hans grymheter oeh skändligheter (den
franska centralisationen hade redan nu
begynt). Härskaren väljer frillor
* Är -den förlorad, komma alla olyckor i
släptåg, oeh det goda, som finnes kvar, mister
helt sin smak oeh ljuvhet, fördärvat av
slaveriet.
bland landets döttrar, han avlönar
krusande hovmän med fattigmans slantar,
han fråssar i läckerheter och roar sig
”kungligt”, under det dagsverkaren
bär dagens tunga och hetta. Vakna
upp, ropar han, för länge ni burit
träl-stämpeln, skaka av denna vampyr, som
sugit sig fast vid er hals, gör blott en
rörelse och bländverket är förbi!
Varför förvägra ni er ert eget bästa,
varför, skymfligt för mänskligheten, bära
fångdräkten? En sida av hans
manligt stolta språk är värd att citeras:
”Mais, o bon Dieul que peut estre eela?
eomment dirons-nous que eela s’appelle? quel
malheur est cestuv lå? ou quel vice?
ou plustost quel malheureux vice? veoir un
nombre infiny, non pas obeir, mais servir:
non pas estre go-uvernez, mais tyrannisez;
n’ayants ny biens, ny parents, ny enfants, ny
leur vie mesme, qui soit å eulx! Souffrir les
pilleries... d’un seul honuneau, et le plus
souvent du plus lasehe -et femenin de la
nation, non pas qui puisse par force c jmmander
aux hommes, mais tout empesehé de servir
vilement å la moindre femmelette!
Appelle-rons nous eela laseheté... Or, il y a en touts
viees naturellement q-uelque borne, oultre
laquelle ils no peuvent passer: deux peuvent
eraindre un, et possible dix: mais mille, mais
un million, mais mille villes, si elles ne se
def-fendent d’un, eela n’est pas couardise, elle
ne va poinct, iusques lå; non plus que -a
vaillance ne s’estend pas qu’un seul eschelle
une’forteresse, qu’il assaille une armee, qu’il
conquiere un roiaume. Doncqnes quel
monstie de vice est cecy, q i ne
merite pas encore le tiltre de
couardise? qui ne treuve de nom
assez vilain, que n atu re desad-
v o u o avoir f a i c t, et la 1 a n g u e
re-f ii s e de le nom mer?”*
* Men, gode gud, vad kan detta vara? Hur
skola vi säga att vi kalla det? vilken olycka
är nu detta? eller vilken last, vilken
avskyvärd last? Se ett oändligt antal, icke lyda,
men träla, inte styras men tyranniseras, inte
ha vare sig ägodelar, föräldrar, -barn eller
ens sitt eget liv för sig själv. Tåla
plundringar från en enda usel karl, vanligen den
mest fege och förvekligade i nationen, som ej
kan befalla män utan ständigt sysslar med
Tiden n:r 11, 1911
22
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
