Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligt är ju också, att en mera systematisk
behandling skulle ha kommit att sämre
tillgodose arbetets huvudsyfte, att väcka till
liv en allmän opinion som stöd för det
ras-förbättrande arbete, som måste sättas i gång
inom hela kulturvärlden. I alla fall ger
detta verk en betydligt allsidigare bild av
raskulturens" väsen, syften och
arbetsmetoder än t. ex. Rutgers förut till svenska
överflyttade ”Rasförädling” kunnat ge sina
läsare, då den begränsar hela rasförädlingen
till i huvudsak en fråga om barnantalet.
”Föräldraskap och raskultur” är av
författaren uppdelad på tvenne
huvudavdelningar. Den förra söker utreda de allmänna
grundläggande spörsmålen, de biologiska
grundvalarna för eugeniken, förhållandet
mellan ärftlighet och miljö och härmed
sammanhängande frågor. Den senare delen
omfattar huvudsakligen den praktiska
eugeniken. positiva och negativa åtgärder för
släktets förbättrande.
Som en rashygieniker ägnar och anstår
opponerar d:r Saleeby kraftigt mot
anläggande av uteslutande ekonomisk
värdemätare på folkens duglighet. ”Det släkte
eller det samhälle, som vinner framgång med
sina jätteskepp och sina fabriker men icke
lyckas frambringa män och kvinnor, det står
vid undergångens brant.” Sådant är ju
självklart, men behöver kanske just därför
understrykas, ty det oemotsägliga och
självklara glömmes ju så lätt bort under
diskussioner 0111 mer tvivelaktiga ting. En nations
verkliga rikedom är människorna, upprepar
författaren i många variationer. En
verkligt framsynt politik bör därför inrikta sig
på denna rikedom, framförallt genom
höjande av människornas kvalitet. Ty kvaliteten
är här vida viktigare än kvantiteten, varför
författaren utan vidare oro
betraktar nativitetsminskningen i kulturländerna.
Huruvida denna verkligen åtföljes av en
stegrad människokvalitet liör emellertid till
de omstridda frågorna. önskvärt hade
varit, om författaren grundligare
ingått på denna sak, som fått en
intressant belysning genom hans landsman
Pearsons undersökningar, enligt vilka
kvaliteten visar stegring med barnantalet, ehuru
endast till en viss grad.
Raskulturen har naturligtvis att bygga på
de biologiska grundlagar, som gälla även
inom människornas värld, ehuru i kulturtill-
ståndet med avtrubbade och ibland t. o. m.
omvända verkningar. Det naturliga urvalets
lag innebär ju, att de lämpligaste, de bäst
anpassade överleva. Raskulturens ideal är
då enl. Saleebys lyckliga lormulering att
laga så att de verkligen bästa också bli de
lämpligaste med möjlighet att lämna sina
goda egenskaper i arv.
Hur skall nu detta ske?
Kulturutvecklingen har ju i hög grad förmildrat det
skarpa urval, som fordom från början
undanskaffade svaga oeh skröpliga
människo-exemplar. Nu beredas ju dessa ökade
möjligheter att fortleva. Det finnes en rätt
talrik skara rasbiologer, som betrakta
humaniteten mot de svaga såsom en klemighet,
vilken kommer att svårt hämna sig genom
rasens fortgående försvagande. Denna
riktning ser i den stora ’barnadödligheten nära
r.og en välsignelse och ställer sig kylig
gentemot, dess avhjälpande. Saleeby ställer sig
icke på denna ståndpunkt.
Barnadödligheten skall med alla medel bekämpas. Sedan
en människovarelse kommit till, skall den
såvitt möjligt bevaras åt livet. Det
eu-geniska spörsmålet får endast göra sig
gällande före befruktningen. Inga eugeniska
hänsyn få fresta till förintande av de liv,
som redan alstrats. Att barnadödligheten
för övrigt är en urvalsfaktor, som väljer i
biindo,framhåller författaren med påpekande
av att de flesta barn, som födas även i de
uslaste fattigkvarteren äro sannskyldiga små
praktexemplar. Att låta döden härja ohejdat
är alltså att låta många goda exemplar gå
under för art bli kvitt ett fätal dåliga.
”Rashygienens målsmän och biskoparna kunna
följaktligen, säger förf., enas vad
minskningen i dödligheten angår, och de enda,
som vi faktiskt äro i delo med äro de
personer, vilka överljutt prisa den mor, som
berömmer sig av att ha begravt tolv barn.”
Det är icke genom att döda de svaga eller
låta dem dö genom bristande vård — vilket
ju kan komma på ett ut — som eugenikern
skall förbättra rasen. Urvalet skall träffas
pä föräldraskapets område — där lägger
Saleeby eugenikens tyngdpunkt. De
undermåliga må leva och leva så gott som
möjligt —- men de må icke tillåtas att fördärva
kommande släkten, de skola frånkännas
föräldraskapets rätt. Så skall humanitet mot
de levande förenas med den lika viktiga
humaniteten mot de ännu ofödda.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
