Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
TIDEN
bevisbara, tar han steget med öppna
ögon och med full medvetenhet om det
rent subjektiva och i viss mening
godtyckliga i sin tro.
Och med samma öppenhet, som han
bekänner sin tro, bekänner han också
sin otro:
’"’Jag tror inte, jag har någon
personlig odödlighet. Jag är kanske del av
något odödligt. Men det är en annan
sak. Jag själv är inte det fortlevande.
Jag personligen är experiment,
tillfällighet. Jag känner ,att jag har något
att uträtta, en uppgift som ingen
annan kunde fylla. Och sen är jag slut,
och slut helt och hållet. Då vänder
min substans tillbaka till det hela igen.
Den okända "planen" är för mig så
vid och djup, att jag icke kan tänka
mig den belastad med min personliga
egoism för beständigt. Detta bereder
mig ingen sorg. Odödligheten skulle
plåga och förvirra mig. Om jag får
uttrycka det på ett blandat teologiskt
och sociologiskt språk, så vill jag säga,
att jag inte kan högakta, att jag inte
kan tro på en gud, som i evighet skall
ha mig till sällskap."
Hela boken "First and Last Things",
ur vilken det mesta av det ovan
anförda är hämtat, är en rent personlig
bekännelse och äger däri sitt värde.
Det är en konsekvens av Wells’ egen
tro på "förståelsens" nödvändighet,
att han utan blygsel vågar blotta sitt
innersta. Han vet så väl som någon,
att bakom det sublima står det löjliga
på lur, att mänskan själv just är en
sådan underlig förening av det grövsta
och mest förfinade, att hennes
innerligaste känslor måste leva samman med
de mest primitiva krav, att hennes
högtflygande planer ständigt råka i
komisk kontrast med en jordhanden
verklighet, att själva tragiken i ett
mänskoöde aldrig blir ren, aldrig fri
från ett inslag av det groteska. Och
den som hänsynslöst bekänner sina
högsta strävanden och sin innersta tro,
får finna sig i att ’ ’ett leende, som inte
äro hans eget", spelar över hans
högtidliga förkunnelser. Vad gör väl det,
om blott ens tanke blir förstådd? För
den, som icke längre aktar skenet, utan
trängt fram till det väsentliga, blir allt
annat likgiltigt och smått.
"Bakom allt ser jag det leende, som
gör all möda och tuktan övergående,
all livets tyngd och plåga,uthärdliga.
I sista hand rör det mig ej, om jag
sitter på en tron eller ligger drucken
eller döende i ett dike. Jag följer min
bestämmelse. Ty innerst inne vet jag
dock, fastän jag inte på något sätt kan
bevisa min kunskap, att världen är
riktig och att allt är mitt."
Det kan tyckas som om vi kommit
bra långt bort från vår inledande
fråga, hur det skall gå med jämlikheten
under en vetenskaplig civilisation.
Men jag tror, att vi erhållit en klarare
inblick i förutsättningar för det svar,
som Wells kan ge på Chestertons
anklagelse.
Svaret ligger egentligen färdigt i allt
det föregående. En fullständig
jämlikhet i Chestertons mening få vi
visserligen uppge. I hela åsikten om
vetenskapens betydelse, om intelligensens
roll vid socialismens förverkligande
ligger innesluten konsekvensen, att alla
icke kunna ge lika stort tillskott till
det gemensamma arbetet, att somliga
måste leda, andra ledas. Men härav
följer icke med nödvändighet, att vi
skola få en avskild aristokrati eller ett
ofritt folk. Det finnes ett slags
aristokrati, som vi varken böra eller kunna
undandraga oss. Den som är full av
översvallande liv, den hos vilken idéer
och uppslag ständigt växa fram, den
som ser målen klart och känner hos
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
