Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IVAR VENNERSTRÖM: SVENSKA UTOPISTER
115
falsk — anser Rådberg — som ej vill
en stilla fortgående utveckling utan
revolution eller stagnation. Det är
lika stor dårskap att vilja organisera
en stat i sina institutioner ställd utom
sitt organisatoriska sammanhang med
det förflutna, som det är att påyrka
statsformernas stillastående genom
envis protest mot allt nytt. En
människa vinner ej sin bildning för en
viss epok av livet genom tankesprång
eller lösryckande från sin förra
bilcl-ningsståndpunkt utan genom idéernas
successiva utveckling. På samma sätt
med staten.
Men mot den historiska skolans tal,
att man ej får bryta den historiska
kontinuiteten, visar Rådberg, att
revolutionerna visst icke utan vidare
kun-en stat, i sina institutioner ställd utom
denna sammanhangets regel. Vad en
människa i ett visst ögonblick vill, står
alltid i det allra närmaste samband
med det förflutna. Så även med
revolutionerna. De ha en synnerligen
bred historisk basis i seklers
föregående förtryck. Och äro ej
revolutionerna en kontinuitet åtminstone av
förnuftets utveckling? De idéer, ur vilka
revolutionerna ånyo vilja konstruera
staten, äro hela den förflutna tidens
produkt, och därför vilja
revolutionerna ej tillintetgöra utan tvärtom
begagna det historiska elementet.
Och med de religiösa eller
morali-tetshycklande reaktionärernas tal, att
ingen moralisk grundval finnes för
revolutionerna, tar Rådberg skarpt i tu.
I den enskildes liv finnas revolutionära
kastningar, s. k. omvändelser, som äro
moraliskt berättigade såsom
innebärande medel till individens moraliska
höjning. Ur samma synpunkt kunna
revolutioner i samhällslivet befinnas
nödvändiga. Ett nödvändigt fall är
massans resande från förtryck. Är
icke den djupt i människans bröst
nedlagda avskyn för orättvisa och
förtryck, vilken framkallat
revolutionerna, en sund och berättigad känsla?
Man bävar med rätta för franska
revolutionens fasor. Men om man kunde
inom en enda ram se alla offren åt
århundradens envälde för sina ögon,
skulle man då vara människa, om man
ej trodde sig moraliskt berättigad och
pliktig att ingripa i den historiska
kontinuiteten? Enväldet är ett
beståndande ont, ett av tiden helgat våld,
revolutionen åter endast ett tillfälligt — det
är skillnaden. Man må icke från
prästernas sida prata om den
bestående ordningens gudomliga natur. Kan
det despotiska förtrycket under sekler
i sig självt mera vara en gudomlig
anstalt än några års anarki? Talet till
de ringare samhällsklasserna om
undergivenhet under mänsklig ordning
för Herrens skull är rent nonsens, ty
det är just andan av Kristi lära, att
även det ringaste människovärde icke
får förnedras till ett blint verktyg för
främmande godtycke och främmande
begrepp om vårt bästa. Och denna
anda är oändligt högre och heligare än
den jordiska äganderätten, den
jordiska, av despotism och aristokrati, men
ej av förnuft och rättvisa
sanktionerade företrädesrättigheten.
Envålds-makt och den starkarcs rätt, om än
befästade genom aldrig så många lagar
av godtycket och aldrig så mycken
hävd av tiden, är dock i grunden
aldrig ordning, utan oordning, och en
ordning minst lika gudlös och
avskyvärd som revolutionernas. Vår
starkare känsla säger oss, att dessa
revolutioner äro ett nödvändigt ont, äro
guds vilja liksom allt annat på
jorden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
