Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
122
TIDÉN
presentanter för den kristliga organisationen
att fortfarande prisa gruvherrarnas tillmö
tesgående.
Lönerörelsen kom dock icke plötsligt. De
första förhandlingarna öppnades i december
1910. Efter flere konferenser och uppskov
sammanträdde hösten 1911 en gruvarbetare
konferens, på vilken de kristligas represen
tanter förklarade situationen ogynnsam; men
skulle efter riksdagsvalen läget tillspetsa sig
i England, så bleve ställningen en annan och
då kunde man åter sammanträda. Den nya
situationen inträdde, men nu svarade de
kristligas organisation icke ens på kallelse till
konferens. Men så hade också riksdagsvalen
i Euhrområdet medfört allians mellan
centrum och de industrikonservativa — eller de
nationalliberala, om man så vill! Till en
konferens 5 februari infunno sig äntligen ett
par representanter, som sökte lista ut vad
som komma skulle och slutligen, då de
pressades att bekänna kort förklarade, att deras
organisation "icke ville spänna sig för den
engelska kärran". Icke ens ett gemensamt
flygblad ville de vara med om. Därmed var
enigheten i lönerörelsen definitivt sprängd,
sedan de kristliga lyckats väl draga ut på
tiden. Vilken organisation, som låtit sig
leda av partipolitiska motiv, bör efter detta
vara klart.
Nu kastades masken fullständigt.
Centerpressen framställde lönerörelsen som en
socialdemokratisk manöver, polacker och
Hirseh-Dunckerska arbetare vore blott
livegna under socialdemokratin, och denna stode
under anarkosoeialisternas diktatur . De
engelska gruvarbetarna smädades skamligt och
nian manade arbetarna att stegra
kolproduktionen för att erövra engelsmännens
marknader. Kort sagt, gruvägarpressen skulle icke
kunna föra ett mer osolidariskt språk än
Der Bergknappe, kristliga organisationens
organ.
Under februari överlämnade de tre eniga
organisationerna sina fordringar, omfattande
bl. a. 15 procents höjning i
genomsnittslönen, lönens utbetalande efter kortare
väntetid, paritetisk arbetsförmedling och
skiljedomsförfarande. Belysande för tillståndet
i gruvdistriktet är kravet på upprättande av
utskänkningsställen för alkoholfria drycker.
Kraven avvisades, och spänningen växte.
Särskilt förbittrades stämningen sedan det
bekantgjorts, att kolpriset skulle höjas från
1 april, en höjning som bör inbringa
företagen 1Ü0 miljoner mark pr år. Redan 4
mars kom det till arbetsinställelse på ett
par ställen. Då icke något tecken på
tillmötesgående visade sig, beslöto de tre
organisationernas representantförsamlingar med
507 röster mot 74 den 10 mars att genast
börja strejken.
Striden bröt genast ut med full styrka.
Andra dagen voro 200,000 med i
arbetsned-läggelsen. De kristliga ledarna voro häpna,
de hade förutsagt att högst 80,000 man skulle
följa strejkparollen. Nu gingo deras egna
medlemmar i stor utsträckning, säkerligen
mer än tredjedelen, ut i striden. Då begynte
ett oerhört upphetsningsarbete från det
svarta gardets sida. De kristliga arbetarna
vore ’ ’tvungna’’ att strejka med. För deras
skydd måste militär rekvireras. Polis och
myndigheter hetsades till det yttersta, och
blodiga uppträden utcblevo icke.
Strejkbrytarna beväpnades, sista strejkdagen sköts en
flyende strejkande av en kristlig agitator.
Församlingsfriheten kränktes ogenerat,
polackerna fingo icke begagna sitt eget språk
på sina möten, så att mötesdeltagarna icke.
kunde förstå vad som sades. Lugnande
upprop beslagtogos. Belägringstillståndet var
faktiskt för handen.
Gruvkapitalet låg naturligtvis icke heller
på latsidan. Det utnyttjade den
omständigheten att sedan 1905 väl 80,000 främmande
arbetare importerats till området. De ilade
tillbaka till arbetet efter gruvägarnas hot
om att de G straffskiftlönerna för
kontraktsbrott vore förverkade av alla som icke till
16 mars återgått samt att de strejkande
skulle vräkas.
Så några ord till belysning av regeringens
hållning, egentligen tillräckligt
kännetecknad av truppsändningen på 10,000 man.
Inrikesstatssekreteraren Delbriich hade kort
foro strejkens utbrott sammankallat en
konferens av arbetarledare i riksdagen, men
under starkt betonande av dess platoniska
karaktär — han ville endast ha upplysningar.
Av respekt för gruvherrarna ville han
ändock få konferensen hemlighållen, och då
den i alla fall blev bekant, offentliggjordes
genom Wolffs byrå en osannfärdig berättelse
över konferensen, där det påstods att
arbetarorganisationerna hade avböjt
underhandlingar. Sanningen var, att de uttryckligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
