Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK HEDÉN: ENGELSK ARBETARTAKT1K
163
många fabriker, särskilt inom
järntillverkningen, inställde eller inskränkte
driften. Därav uppstod en stor och
växande arbetslöshet,
fackföreningarnas kassor blevo hårt ansträngda ■—
särskilt järnvägsmännens — och nöd
började litet varstädes göra sig
förnimbar. .
Eegeringen fann sig då (den 8
mars) böra återupptaga
förhandlingarna. De pågingo en vecka under
växlande hopp och fruktan, men så kom
(den 15 mars) budet att de återigen
gått sönder. Fortfarande stodo en hel
del arbetsgivare blankt fientliga mot
minimilönens princip, främst
Syd-Walesernas ledare D. A. Thomas.
Asquith förklarade då, att intet
annat återstod än att framlägga ett
förslag om minimilön för parlamentet,
vilket ock skedde den 19 mars.
Statsministern sade sig uttryckligen göra
det med motvilja. Inga bestämda
lönebelopp intogos i lagen, utan dessa
skulle bestämmas av skiljenämnder på
sätt Asquith i sitt första
medlingsförslag tänkt sig. Gruvägarna skulle ej
få anställa någon arbetare för lägre
lön än det så bestämda beloppet, men
lagen innehöll ingen bestämmelse, att
arbetsgivarna skulle vara skyldiga
öppna gruvorna. Ej heller voro
arbetarna skyldiga att åtaga sig arbete
på de bestämda villkoren. De hade
alltså sin strejkrätt kvar.
Man hade väntat, att lagen skulle
drivas genom parlamentet med
iltågsfart, kanske på en dag genom båda
husen. Faktiskt tog man sig dock,
utan direkt känning av nöden som man
var i London, åtskilligt rundligare tid.
Förslagets öde berodde på högerns
hållning, då ju den fortfarande äger
stort flertal i lordhuset. Ett ögonblick
såg det ut, som om den tänkte nyttja
tillfället och störta den hatade
regeringen samt därigenom undgå de
lagar denna eljes under de närmaste
åren tänkte genomdriva (såsom
självstyrelse för Irland m. m.). Men vid
närmare betänkande fann den sig intet
ha att hoppas av de allmänna val som
skulle följa av ett regeringsskifte.
Folkmeningen var tydligen för fred.
Emellertid talade deras gamle
ledare Balfour mot billen, utslungande
många starka ord mot
fackföreningarna. Likaså hade den nye ledaren
Bonar Law redan förut gjort, därvid
förklarande att det fanns tre andra vägar
till fred än den regeringen valt såsom
den enda möjliga. Den kunde före
strejkens utbrott ha infört tvungen
skiljedom. Efter utbrottet kunde den
genom press på båda parterna ha
framtvungit arbetets återupptagande
eller den kunde i lugn ha låtit striden
fortgå tills den slutade av sig själv
och blott skyddat arbetsgivarnas
egendom samt de arbetsvilliga. Bonar Law
aktade sig dock att rent ut förklara
någon av dessa vägar för den rätta.
Av de liberala gruvägarna, som sutto
i parlamentet, röstade ett par, såsom
sir Clifford Cory (gruvägare i
Syd-Wales), mot lagen, andra, såsom sir
Arthur Markham (från mellersta
England) för. Lagen antogs i princip
mot högermännens röster, dock röstade
ett par av dem för. Majoriteten var
123, större än regeringens vanliga.
Vid detaljbehandlingen framställde
nu i stället arbetarna sina krav.
Ursprungligen hade gruvarbetarna
avböjt allt samarbete med
arbetarepartiets parlamentsgrupp. Men då de
funno, att arbetsgivarna ej voro
sinnade ge efter, utan att lagvägen var
den enda, varpå något kunde vinnas,
ändrade de taktik i detta fall.
Partigruppen i folkhuset framställde alltså
det krav, som ensamt kunde göra
lagen fullt tillfredsställande för
arbetarna : att bestämda minimisummor
skulle fastslås i själva lagtexten. Att
man dock ej skulle få igenom de högre
minimilönerna för kolhuggare förutsåg
man. Men själva grundbeloppet, 5
sh. för män och 2 sh. för gossar,
vidhöll man desto fastare. Lloyd George
lär inom regeringen ha understött
detta krav. Gruvägaren A. Markham,
hans vän, talade i folkhuset därför.
Men Asquith vägrade. De begärda
beloppen föreföllo honom skäliga, men
det vore ett farligt prejudikat, om
parlamentet började fastslå löner i detalj,
sade han. Sir Edw. Grey genomdrev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
