Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
166
TIDEN
såg någon fördel för sitt parti i att
fälla den. Han framkastade ju ock
med synlig sympati den tanken, att
regeringen skulle handha strejken
precis såsom Lindmanska regeringen
skötte vår storstrejk: kommendera ut
militär till fabrikernas och
strejkbrytarnas skydd samt för övrigt i lugn
låta arbetsgivarna svälta ut arbetarna.
Men han ville icke, icke ens i
oppositionsställning, åtaga sig fulla
ansvaret för den metoden. Balfour smädade
arbetarna i ord, men verkade tydligen
i handling för fred. Högerpressen
röjde naturligtvis klart, att dess hjärta
stod på arbetsgivarnas sida, men
flertalet tidningar visade en märkbar
ovillighet att helt och öppet taga deras
parti.
Londons konservativa
stadsfullmäktige hade ju tämligen besynnerliga
funderingar angående bespisning av
hungrande barn. Man ville hålla alla
barn kvar i skolorna över påsken för
att ge mat åt de behövande. Men
denna plan uppgavs till sist och redan
viljan att hjälpa de små avsticker
fördelaktigt mot den fula liberala hämnd,
som här hemma 1909 togs på
Stockholmsbarnen, vilka ej tillätos komma
ut på skollovskoloni. Överhuvud
synes det nödhjälpsarbete, som under
själva striden utfördes från borgerligt
håll, även med tagen hänsyn till
Englands rikedom, ha varit ganska
erkän-nansvärt.
Liberalernas hållning måste ju,
principiellt sett, dömas mycket strängt ur
rättvisans och den verkliga
statsnyttans synpunkt.
Lloyd George löste järnvägsstrejken
förra sommaren snabbt och skenbart
tillfredsställande, men
skiljedomsutslaget vart ett slag i ansiktet på
järnvägsmännen. Dock fingo de vissa för-
bättringar genomförda. Denna gång
skulle själva statsministern taga saken
om hand. Han löste konflikten
långsamt, men föga lyckligare. Visserligen
vunno arbetarna denna gång mer i
princip, men den praktiska vinsten i
och med skiljedomsutslagen blev ej
över lag mycket mer tillfredsställande
än järnvägsmännens.
Asquith var alldeles för mycket
genomträngd av gammalliberal tradition
för att helt vara situationens man.
Han är visserligen mer socialpolitiskt
intresserad än de gamla liberalerna av
Gladstones typ, men han är övertygad
antisocialist. Samma är förhållandet
med det stora flertalet inom hans
parti. Det engelska liberala partiet
är sedan gammalt i stor utsträckning
ett industrikapitalistiskt parti. Man
behöver blott peka på det faktum, att
en god del av gruvägarna voro
framskjutna liberaler. Själva D. A.
Thomas gällde före striden som radikal.
Efter striden har han dock bildat en
förening "mot socialismens
överhandtagande inom partiet", liksom den
andre ovannämnde walesiske gruvägaren,
sir Clifford Cory, helt lämnat de
liberales led.
Trots detta kan man förstå att
Asquiths anseende faktiskt växte till
följd av hans hållning under striden.
Hans hela handlingssätt röjer tydligt,
att fosterlandet för honom går
framför överklassen och människokärleken
framför lusten att hålla arbetarna i
schack. Han ville ej låta dessa tvinga
sin vilja på parlamentet, även fast de
hade rätt och det senare orätt, men
han ville ej tillintetgöra dem liksom
vår samhällsförsvarande
högerregering. Han höll heller intet
Eskilstunatal. Han utslungade inga stora ord om
"stat i staten" och "krig mot sam-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
