Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
TIDÉN
Nu påstå dock syndikalisterna
själva, att de ej alls äro emot nationella
förbund och strider utan tvärtom.
Sant är ock att de åtminstone på
senare år förorda industriförbund (vid
sidan om de lokala organisationerna)
och att de från början förordat
generalstrejken. Men gruvarbetarna
tillhörde intet industriförbund, alla
arbetarna vid gruvorna ovan jord stodo
utanför deras organisationer. Ännu
oriktigare, ja, rena bluffen är det, när
t. ex. "Brand" gör den allmänna
strejken till något enbart
syndika-listiskt. Var och en som äger den
minsta kunskap i arbetarrörelsens
historia, vet mer än väl, att socialismen
både predikat och även utfört
allmänna strejker långt innan syndikalismen
var född.
Alldeles avgjort syndikalistisk är
däremot den antiparlamentariska
taktiken. Nu ställde sig verkligen
gruvarbetarna vid strejkens början
förnämt avvisande mot varje inblandning
eller hjälp från arbetarpartiet. Men
när tiden led, utan att arbetsgivarna
gjorde minsta min att ge efter medan
nöden växte bland arbetarna, fann
förbundsstyrelsen sig föranlåten att
ändra taktik. Den kunde göra det.
desto hellre som många av dess
medlemmar sutto i parlamentet. Med
andra ord, en i detta fall syndikalistisk
taktik försöktes, men uppgavs såsom
omöjlig. I Stormklockan har hr
Smålån yttrat den åsikten att den
parlamentariska hjälpen var onödig, det var
fackorganisationen som segrade.
Tyvärr, motsatsen är sannare.
Faekor-ganisationen hade ej under hela
striden förmått rabba arbetsgivarna en
tum. Dessa stodo vid dess slut lika
högdraget omedgörliga som vid dess
början. De veko endast för parla-
mentsbeslutet. Förbundsstyrelsen själv
sökte ju parlamentsgruppens hjälp, ja,
den vågade ej ens följa den där
"för-sumpade" halvborgarens MacDonalds
råd att låta strejken pågå tills
skiljedomsutslagen fallit. När sedan första
utslaget kom, vädjade Syd-Wales’
arbetare åter till arbetarepartiet i
parlamentet.
Den antiparlamentarism, som
faktiskt förefanns, sammanhänger för
övrigt helt visst ej blott med
syndikalismen utan ock med den engelska
fackföreningsrörelsens gammalliberala
traditioner, med dess forna likgiltighet
för självständig arbetarpolitik och
överhuvud för parlamentets
ingripande i arbetarfrågor. Denna
arbetar-höger delar med syndikalisterna
skulden för de flesta fel, som begingos,
låt vara att dess fel ofta gingo i
motsatt riktning mot de senares. Mycket
ofördelaktigt för arbetarna var, att de
gåvo arbetsgivarna så lång
förberedelsetid, varigenom dessa hunno samla
stora kolförråd, vilka de sedan sålde
för så uppdrivna jobbarpris, att de
synas ha förtjänat grovt på strejken.
Detta må nu ha varit delvis
oundvikligt, då avtalen krävde en viss
uppsägningstid och ett genomfört avtalsbrott
hade försvårat parlamentets
ingripande. Ungefär lika många avtalsbrott
som här hemma begingos nog i alla
fall, men de bedömdes milt av Asquith.
Ännu värre, moraliskt sett, var dock
den tydliga motvilja mot
strejktaktiken vissa ledare offentligt uttalade.
Att Abraham före striden utdömde
densamma, må ur hans synpunkt ha
varit förklarligt, men att Haslam
under striden till borgerliga organ
yttrade sig mycket skarpt om sina
kamrater å de stridsivrigaste platserna,
var minst sagt egendomligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
