Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ERIK MEDEN: ENGELSK ARBETARTAKTIK 171
ju dessutom på strejken, på den olycka
den bragte över samhället. Även här
leder alltså ett försök att gå till
bottnen med missförhållandena
ovillkorligen till angrepp mot den privata
äganderätten.
Dels och kanske viktigast främja
storstriderna, och det desto mer ju
mer svårvunna de visa sig, arbetarnas
uppfostran till socialistisk
parlamentarism. Det är typiskt att
arbetarepartiets senaste kongress ej
ville ge mer än 5,000 pund (1 penny =
7½ öre pr man) till valkostnader
(dessa äro mycket stora i England). Ett
förslag att fördubbla summan
förkastades mot bl. a. gruvarbetarnas
röster. Nu torde de ha lärt sig bättre.
Nu liksom efter den stora
hamnar-betarestrejken 1889 börja
arbetarskarorna inse, att de måste erövra
statsmakten för att få verklig
hjälp för sina krav, att de måste i
parlamentet insätta sina egna ombud. En
grupp på 42 man, vid pass 1/13 av hela
antalet folkombud, kan ju omöjligen
uträtta mer än en ringa del av vad som
ovedersägiigen behövdes. Hur lätt
kunde ej detta antal flerdubblas i ett
så typiskt industriarbetarland som
England!
Emellertid äro de engelska
arbetarna vida mera trögrörda när det gäller
tänka än när det gäller slåss, och
arbetarpartiet har nog tyvärr nu lika
litet som 1889 att vänta sig några
snabba och stora framgångar.
Dessutom, i samma mån partiet börjar taga
parlamentsplatser från liberalerna,
ökas självklart svårigheten att
samarbeta med dessa. Redan nu ha tecken till
brytning ej alldeles saknats.
Regeringen är nästan hela detta år sysselsatt
med att genomföra gammalliberala
krav. I och för ett verksamt och all-
mänt avhjälpande av arbetarnas
klagomål har den ej kunnat åstadkomma
mer än en utredningskommitté. Lloyd
George är visserligen för järnvägarnas
förstatligande, men Asquith har, ehuru
han medgivit en undersökning även
därom, förklarat sig principiellt
misstrogen mot detta krav, vilket
arbetarpartiet i sin tur omöjligt kan släppa.
Det ser därför nästan ut, som det
engelska arbetarpartiet kanske skulle
nödgas uppge sin hittills följda
parlamentariska taktik — och det samtidigt
som det tyska partiet börjar visa
ansatser och motse möjligheter till att
knäsätta den! Lagen om
gruvarbetarnas minimilön vann ju det engelska
partiet på samma sätt som det tyska
vann ålderdomsförsäkringen och
annat. Regeringen framlade förslaget
av hänsyn till arbetarnas
parlamentariska makt men deras riksdagsmän
måste rösta emot det i den form det
förelåg.
Den engelska demokratins och
särskilt arbetardemokratins framtid är
just nu dräktig med stora faror. Ett
avfall från högerliberaler och en
högerseger vid nästa val äro hotande
möjligheter vid sidan om en
stadigvarande skilsmässa mellan liberaler och
arbetarparti, vilken skulle driva de
förre i deras helhet mot en
försump-ning à la Frankrikes radikaler och
Eugen Richters tyska liberala parti.
Där äro vi dock icke ännu. Starka
krafter i England och starka
traditioner verka däremot. Den sannolikaste
utsikten för de närmaste åren är
därför, att arbetarna visserligen icke
skola kunna genomföra sin
strejktaktik med samma omfång och kraft som
hittills, men att de kunna vinna icke
så få eller obetydliga sociala reformer
på parlamentarisk väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
